London ringde, jag svarade

Är nu hemkommen från en grym helg i London och sedvanligt boende på Seven Sisters Road vid Finsbury Park. Fredagen spenderades på en 1800-talsinspirerad pub undangömd i en gränd där ett iscensatt mord skedde. Speciellt, minst sagt. Lördagen dedikerades så klart helt till Arsenal Football Club, och började med en engelsk frukost på ett fik. Nästa stopp blev The Armoury där årets tröja inhandlades. Jag kunde inte motstå att ha "Özil 11" på ryggen av en bortatröja. Första Guinessen avnjöts på Tollington där vi även såg Newcastle spela ut Chelsea. En av vakterna var Chelsea-supporter, och önskade nog att han hade stannat hemma i sängen den dagen, för övriga personer på puben inklusive personal var inte sena med att skratta ut honom. Sedan hämtades biljetterna ut vid Emirates innan tåget gick vidare till Gunners Pub där uppvärmningen fortsatte. Det var en oerhört bra stämning där, och alla sjöng med. Girouds ramsa ljöd högst.

Någon halvtimme innan match så gick den härliga marschen bort mot arenan för Arsenals match mot Liverpool, och det var länge sedan man var nervös inför samma möte. Det snackades mycket om Sturridge och Suarez partnerskap samtidigt som Liverpools nye favorit Coutinho var åter från skada, även om han startade matchen på bänken.

Från Arsenal Swedens platser på Clock end fick jag sedan se Arsenal spela i vad Mesut Özil kallade för "F1-fart" och fullständigt köra över Liverpool på mittfältet. Jag vet inte ens om jag kommer kunna säga att jag såg Steven Gerrard spela fotboll om 40 år, så osynlig var han. Det tog inte en lång stund innan Santi Cazorla kom i en hög fart på Sagnas inspel och fick till en fantastisk nick som gick i stolpen, men den lille magikern hade fortsatt sin löpning och assisterade sitt eget 1–0-mål. 

I den andra halvleken fick jag också se Aaron Ramsey fortsätta sin magiska form då han gjorde ett fantastiskt mål på halvvolley från strax utanför Liverpools straffområde. Otagbart även för suveräne Mignolet, och målet skulle också fastställa slutresultatet 2–0 till Arsenal. Det var däremot varken Aaron Ramsey eller Santiago Cazorla som fick mig att dra mest på smilbanden under matchen.

Den spelare vars nyttighet för laget jag kom att imponeras mest över under matchen var Olivier Giroud, som det måste vara ett rent helvete att möta. Han är ohyggligt stark, och han räds aldrig från att gå in i någon närkamp. Han har dessutom en helt makalös första touch, vilket måste ha varit den stora anledningen till att Wenger tog fransmannen till Arsenal förra sommaren. Han suger ned bollar hårt uppvaktad av försvarare, nickskarvar och volleypassar till lagkamrater i sin roll som ensam topp. När han inte gör det jagar han dessutom boll som om det inte skulle finnas någon morgondag. Likt i fallet Ramsey känns det pinsamt att så många jämförde honom med Chamakh för något år sedan. Jag är själv en av dessa klåpare som Arsene Wenger måste spendera dyrbar tid på att rätta. Dag in – dag ut.

I och med Chelseas förlust och Bottenhams oavgjorda resultat mot Everton är Arsenal nu alltså fem (5!) poäng före tvåorna i Premier League med tio omgångar spelade. Wenger har under de tidiga stadierna av säsonger flera gånger sagt att det är först efter tio matcher som man får en indikation på hur ligan kan komma att se ut i maj. På förhand borträknade Arsenal smyger nu in som en av titelkandidaterna – på allvar.

Ett resultat på onsdag borta mot Dortmund skulle också tysta alla de som fortfarande menar att Arsenal fortfarande inte har testats på allvar. Att åka till Signal Iduna Park och vinna skulle nog till och med kunna göra Alan Shearer till en "believer". Och det är en bedrift i sig.