What Are We Smoking?

Ni vet ju alla hur det var i våras. Vi ledde ligan i ungefär tretusen omgångar, var enligt experterna klara ligasegrare redan i februari och vi hade allt i våra egna händer. Vi spelade underbar fotboll, Arteta hade fått tillbaka fansen på sin sida och varje match på Emirates var som en euforisk karnevalsdans utan en morgondags baksmälla att bekymra sig över. Sedan kom skadorna. Vi gick vilse i Europa League och plötsligt föll vi ihop, om inte som ett korthus så ändock med avsevärd tydlighet. Vi föll och shitty fortsatte springa. Vi föll och de till och med växlade upp och gick, som ni alla vet, till slut om oss.

Alla våra skador på vitala försvarsspelare tog till slut ut sin rätt, översmatchade nyckelspelare tappade all sin forna form och då kom det som ett brev på posten (alltså, den före Maud Olofsson sålde ut och privatiserade fungerande Posten till dysfunktionella skräp-Post Nord), det brevet på posten: Snacket om att vi var svaga i sinnet, att vi bottlade och att vi inte har den vinnarmentalitet som behövs. Inget om att shitty var dopade värre än finska skidlandslaget 2001 och Johann Mühlegg 2002 tillsammans, ingenting om de 115, nu 116, punkter av uppenbart ekonomiskt fifflande shitty gjort sig skyldiga till, inget om att deras trupp var byggd på blodspengar varsamt gömda i klubbmadrassen.

Det talades om Arsenal, om att vi tappat en ligaseger som varit vår. Att det här var vår chans, en chans vi fått för att alla andra topplag hade en plötslig dipp och att det nu var rökt för oss för all framtid. Talades det om att vi, efter degraderade Southampton, hade ligans yngsta trupp? Nope, inte det minsta. Talades det om nämnda skador på vitala delar i försvarslinjen, om överspelade nyckelspelare och för tunn trupp? Tja… mycket lite. Och talades det om var vi var i processen kontra detta oligark- och nepotismdopade shitty? Tämligen ingenting alls. Felet var vårt och Arsenal skulle det skrattas åt, för nu hade det gått åt h-vette och det var ju viktigare för andra lags fans än såväl det egna lagets prestationer som shittys nämnda seger bara var ett logiskt resultat av år av überfusk.

Sedan kom sommaren. Och vilken sommar sedan. Plötsligt agerade vi som vi förr sett andra lag agera. Vi var direkta, resoluta och konsekventa. Vi gick ut på transfermarknaden och lade beslag på det vi behövde. Spets och lite bredd. Uppsäkring och förstärkning av ranka truppdelar. Kvalitetshöjning och höjning av lägstanivå. Köpet av Declan Rice kändes lika självklart som givet, efter att tag kändes även Kai Havertz-dealen som riktigt logiskt trots hans dåvarande klubbtillhörighet och att vi landade Jürrien Timber för kaffepengar samtidigt som Bayern ville ha honom och manu hade misslyckats med honom förra sommaren, fick ju bara våra ryggar att rätas än mer. För plötsligt var det en annan känsla som infann sig, var det inte det?

Arsenal dansar och ler. Bild: D&M

Arsenal var plötsligt inte längre laget alla skulle skratta åt. The Arteta Pull var inte längre ironi eller något att göra sig lustig över. Vi var plötsligt rena Alfan, Edu och Arteta värsta powerduon och ägarfamiljen framstod som riktigt sunda i sina värderingar. Medan andra lag gick bet gick vi bara rakt fram, böjde ned eller knäckte allt som kom i vår väg. Medan andra gjorde sig beroende av exporter till Saudiarabien för att få ekonomisk luft under vingarna flög vi högt över dem alla så fort transferfönstret öppnat och släppt ut oss. Och som vi njöt, det gjorde i varje fall jag. Jag kände mig så oerhört stärkt, så glad och så tacksam över att klubben verkar skötas så bra. Så effektivt och så konstruktivt.

Men frågan är om inte gårdagskvällen slog det mesta. För efter veckor av målvaktsrykten där den gode skottstopparen Turner skulle bytas ut mot den både bättre och mer passande (häpp) bollspelaren Raya och efter veckor av snack kring hur mycket pengar vi egentligen borde lägga ut på en ”bänkspelare” slog i går kväll bomben ned. Bomben om att vi inte bara lyckats övertyga storlöftet Patino till ännu säsong på utlån i stället för försäljning och således behålla sin ljusa framtid i klubben, utan den om att vi lyckats få till ett lån med köpoption för ovan nämnda spanska landslagsmålvakt. Ett lån på £3 mille för samme målvakt som tofspurs inte lyckades köpa för £40 miljoner under fönstrets början. Say what? Vi lyckades på något märkligt sätt få låna en kaka att äta upp och ändå sedan ha den kvar om vi sedan så önskar. Typ. Hur i hela friden gick det här till? Vad hade hänt? Vad röker de där borta i Highbury House?

Efter att vi alla stått och dunkat Edus och Artetas ryggar i veckor måste de nu snart bli föremål för att adlas. De och Richard Garlic. Vilken deal, vilken smartness och vilka fingertoppar måste inte dessa herrar vara utrustade med. Till och med 17-årige Henry, som annars är fundamentalistiskt skeptisk till allt hans fader föreslår eller yppar, uttryckte någon sorts positiv respons i morse. För detta genidrag kunde inte ens han bortse ifrån. Så välskött, så slugt och så win-win upphöjt till …X. Så olikt det Arsenal som vi lärde oss leva med under Wenger/Gazidis-eran och under Emery/Mislintat/Sanllehi-tiden. Och så mycket känslan av att detta var en deal som andra lag lyckas trolla fram, men aldrig vi. Inte förrän nu. Fantastiskt skön känsla.

Denna Raya-deal kan vi nu lägga till ett ypperligt utfört arbete av klubben. Och då har jag ändå sparat det bästa till sist, det som nästan gör mig än mer stolt och än mer varm i magen. Som får mig att bara se positivt, bara känna lugn och till och med trygghet i min relation till klubben. Kontraktsförlängningarna. De som gjorde vårens krackelering lättare att hantera och som under sommaren spetsats av såväl Sakas som Sallibas. Visst handlar det om pengar, men det handlar främst om att klubben sålt in en framtid till dessa spelare. Vi har kanske ligans bästa högerytter i Saka och snart en av världens bästa mittbackar i Salliba. Såg ni Haaland i söndags? Nej, inte jag heller. För i vems ficka han tvingades ned råder inget som helst tvivel.

För så gör tydligen Arsenal. Detta nya Arsenal. Vi förstärker, vi säkrar upp och vi landar kvalitet. Vi gör så löjligt mycket rätt att jag knappt känner igen mig längre. Borta är försäljningarna av stjärnspelare till rivaler som sedan vinner allt, borta är paniklösningar av 30+:are från chelsea (hoppas vi) och borta är en massa svaga länkar i en allt skörare kedja. Allt från ägare, teknisk direktör och tränare till förhandlare och folket på marknadssidan. Allt verkar fungera, allt verkar göras rätt och allt verkar vara …typ som det skall. I mitt Arsenal? Vad har hänt med oss? Vad har vi tagit oss till? Vilka har vi, hux-flux, kommit att bli? Jag vet inte vad, men jag vet att det bara känns hur bra som helst. Hur varmt som helst. Lite snurrigt, men också helt underbart. Come On You Gunners.