Killing Is My Business…and Business Is Sh-t!

Det kan väl inte finnas en endaste liten kotte i hela granskogen, i varje fall inte någon dinglandes i västvärldens. Ingen som du eller jag hänger och svajar med och i varje fall inte någon som spenderar sina lördagseftermiddagar, plus minus några dagar i veckan, med att göra det vi gör. Ingen lär väl ha missat. Ingen bolleksintresserad öbo med njurpaj mellan tänderna, te-missfärgade gaddar och inte heller någon med minsta lilla koll på fotbollstransfers. Ingen är i famlande ovetskap och inte någon kan påstå att det inte gick att få koll. Vi vet. Alla vet.

De slentrianheilande skattesmitarna från Fulham Road har varit ute och ränt med spenderarbyxorna på sig. Ännu en gång. För till de åtta spelarna de hämtade in i senaste januarifönstret, där de bland andra köpte Enzo Fernandez från Benfica för £ 107 millar och inte helt okände hjärtesorgen Mykhaylo Mudryk från Shakhtar för £ 88 detsamma och till slut hamnade på utlägg på, i runda slängar £320 miljoner, varav 12-15 av dessa var för att låna in en spelare i fyra och en halv månad. Ja, för till dessa åtta (nu sju) spelare kände de sig tvungna att lägga till några. Moisés Caicedo, Christopher Nkunku, Axel Disasi, Nicolas Jackson, Lesley Ugochukwe, Ângelo och Roberto Sánchez kostade chelsea 245 miljoner pund ihop och som om illa inte vore nog sägs Roméo Lavia vara på väg för £58 miljoner. Så allt är cool and dandy, allting lunkar på som Mer än tre hundra miljarder svenska kronor hivade ut i fotbollsintet och Mr No Limits fortsätter spatsera vidare gatan fram i skinande skor och pösiga guldbyxor.

Eftersom jag är en ensidigt enögd arsenalist och inte heller har någon vidare vackert vidsynt fotbollssjäl så bryr jag mig inte det minsta om hur många av dessa numera inflyttade bollspelare som kommer att ha förstört sina karriärer genom att flytta till Londons skuggsida, hur många som kommer sitta på sin respektive kammare och ångra sig och tänka att pengar var visst inte allt. Alla de som kommer att ha frusit till is på bänken, blivit osäljbara på grund av deras långa kontrakts hissnande löner och sedan slutar i en virvlande åksjuka av utlåningar. Dessa har jag föga, noll och intet empati till övers för. Jag bryr mig bara om Arsenal. Och om ligan och sporten jag älskar. Och med den är det f-nken inte längre mycket med.

För lika gladlynt positiv jag var i min förra text, den om vårt eget hjärtas klubb, lika svartsynt ser jag på fotbollsvärlden i stort. shittys 116 punkter som de aldrig kommer att fällas för, PIF -okej den Saudiska statens ägande av såväl Newcastle som deras handelskompanjoner i gulfen. Shejker och barbarer, fiffel och nepotism och en aldrig sinande ström av osköna transaktioner. Och även om Todd Boehley säkert är driftig j-kel, så äger han chelsea tillsammans med investmentbolaget Clearlake där även Saudiarabiska staten under sommaren dök upp som medfinansiär-gubbe i lådan. Jaså, de är även där. Ja, ha du. Så kan det gå.

Det kanske ser bra ut, men det är bara sk-t. Tro mig. Bild från Flickr.com: ”stanleymoss”

Hederstryfflarna UEFA bestämde i våras att superlånga kontrakt bara skall kunna räknas av på fem år och inte på hela kontraktslängden som Boehley hade tänkt sig. Nu verkar även Premier League gå i samma tankar men dessa restriktioner (nåja) kommer bara handla om affärer som genomförs efter att reglerna införts varför dessa riskerar att bli tämligen tandlösa mot en snart fullvuxen best som Boehleys, Clearlakes och Saudiarabiens chelsea. De har dammsugit spelarmarknaden, skövlat den och efter sig strött en än mer perverterat galopperande inflation, en inflation som konsumenter som du och jag som kommer att få betala för.

Men de säljer ju så bra, säger folk. Ja, visst det får man ge dem. Både vi och Manu betalade i överkant men de finaste slantarna har de fått för överbetalda bänkspelare de sålt till… ta da, Saudiarabiens liga. Men deras akademi då? Jodå, en nyutnämnd lagkapten med sämre skade-CV än Diaby har nu fått sällskap i nästa stora sak som de visst kunde få massa pengar och FFP-credd för. Deras lovande tonåring Lewis Hall fick de hela £28 miljoner pund för när han i veckan gick till Newcastle United. Newcastle som ju ägs av… Nej, f-nken. Inte där också.

Föga överraskande -jag menar vem f-nken vill associeras med den smörjan, har chelsea haft svårt att hitta tröjsponsor som kunnat ge dem cash i den omfattning de önskat. Senast var det tydligen en porrsite som var på tapeten, men det landade i stället i att Fulham Road-rövarna slöt ett avtal med det amerikanska techcom-företaget Infinite Athlete, som skall pumpa in £50 miljoner/år i klubben. £50 miljoner/år ur ett företag som inte ens omsätter £12 miljoner/år. Ja ba WTF? Hur kan de vara möjligt? Hur i hela friden kan sådant gå till och ihop sig? Just det. Jag glömde att berätta att en av delägarna i Infinite Athlete är Mr Todd Boehly himself. Där har du matchen.

Så där håller de på, de nya fotbollsentreprenörerna. Vänder och vrider, fifflar och förflyttar och hittas sk. kreativa lösningar på precis allting. Successivt suger de såväl kraft som lust ur sporten jag älskar, steg för steg knuffar de den närmare undergångens rand och för varje dag som går blir toppfotbollen bara än mer innehållslös, ju mer den blåses upp. Legitimering av diktaturstater, tvättning av förtryckares undansopade mördarverksamhet och en aldrig sinande ström av kliade ryggar. Sporten jag föll för är snart bara bli ett redskap, att plockas ur lådan bland fängslande av meningsmotståndare, kränkning av mänskliga rättigheter och strukturella folkmord finansierade av de fossila bränsle som håller på att f-cka upp klotet vi lever på. Och med dessa mördare skall Arsenal tävla. Och på måndag är det Palace borta. Härligt. Då kör vi igen.