Fyrkantiga klossar i runda hål

Det har känts så bra under så lång tid nu. Inte bara av att vi som klubb gjort så mycket rätt på fotbollsplanen och i tabellen, att Edu, Arteta och Garlick gjort så mycket rätt på spelarmarknaden eller att Arteta lyckats föra laget och klubben närmare supportrarna och supportrarna närmare laget och klubben. Borta har hatet varit, glåporden mot de för stunden utpekade syndabockarna och borta har även skyttegravskriget mellan fansgrupperingarna varit. Ni minns alla Wenger Outs vs. Wenger Knows vilket var en strid som därefter fick allt sämre och tack och lov mindre uppföljare av skiftande karaktär och kvalitet.

Dessa höga vågor av motsättningar inom Gooner-gruppen har lyst med sin frånvaro senaste säsongen och inledningen av denna och detta har varit en välsignelse. Men nu är det tydligen dags igen. Denna gång heter vattendelaren Kai Havertz som fått starta de tre inledande matcherna, fyra om vi inkluderar CS, och som kanske inte direkt rosat marknaden när han inte bara fått spela Xhakarollen utan också fått axla hans forna roll som syndabock. Är Havertz så bra att han borde starta match efter match? Eller är han i stället inte bara ett enda stort praktfiasko utan också en katastrof till värvning? Såklart inte. Inte något av det. Han gjorde bra saker och han gjorde sämre saker. Han var inget vidare mot Fulham men det var heller inte hans fel att vi inte tog våra tre poäng. -Vad än tangentbordsbestyckade soffpotatisar vill påskina. Han förtjänar inte alls den smörja han fått i sociala medier men skall kanske heller inte att premieras med en startplats vecka efter vecka?

Havertz var oerhört lovande under sin tid i tyska ligan men sjönk sedan som en sten i ett underbart dysfunktionellt och traumatiserande chelsea. Hans mångsidighet bet honom i baken och nu är han efter en tämligen kostsam övergång en Arsenalspelare. Han håller så smått på att lära sig Arteta spelidé såväl som att rehabilitera sig från den nedsättning tre år på Londons bakgård kan tänkas bringa. Han är, trots vad åren i chelsea kan få oss att tro, yngre än både Ødegaard, Rice och White och bara veckor äldre än Nketiah. Så ingen färdigutvecklad spelare som kan förväntas hit the ground running men heller ingen ligaovan nybörjare som behöver ett halvår på sig att lära sig ligan. Som lök på laxen fick vi i lördag se Vieira hoppa in och göra sin bästa insats som Arsenalspelare, samma Vieira som av många helt dömdes ut under förra säsongen. Eller som Ødegaard när denne var på lån för några vårar sedan. Eller som när… Ja, du ser ju själv mönstret.

Vi är snabba ut med högaffel och fackla, snabba att döma och snabba att avfärda. Vi frustreras och frustreras, vi rasar och kastar imperativ i versalform. Men jag både hoppas och tror att vår vän Havertz kommer finna sig till rätta och bli levererande spelare som Ødegaard är och nu också Vieira verkar vara på väg mot att bli. Så skuggan skall inte falla på Havertz, vilken snarare går att se som ett symptom. För trots lördagens nedslagenhet förstår jag att Arteta vill laborera i tre, på papperet, ganska enkla matcher -åtminstone Forest och Fulham hemma. Att han använde dessa matcher för att prova utveckling, matcha in en potentiell Plan B eller försöka göra oss mindre förutsägbara.

Nu skall vi ha skjutit in oss färdigt. Bild från Flickr.com: ”Chaos Son of SoS”

Dessa utvecklingssteg och sätt att göra oss mindre lättlästa gör det avsevärt enklare att förlåta poängtappet i lördags. När Arteta vill prova att invertera högerkanten istället för vänster när så inte går, när han vill se hur vi fungerar med både Partey och Rice på plan och när han vill ge Havertz ännu en chans i startelvan. Samtidigt önskar jag att Arteta gör som han gjorde med Vieira, låter honom växa in från bänken snarare än från startelvan vecka efter vecka. Och detta inte bara efter att en av mina favoritspelare ESR samtidigt fått exakt noll minuters speltid, utan för att vi inte riktigt har råd med fler experiment när vi tar emot manchester united på Emirates Stadium på söndag.

Det är väl i denna känsla av skav som ambivalensens paradox börjar ta fart. Jag vill att Arteta skall ge The Smith chansen och är glad över Vieiras inhopp, samtidigt som jag tycker Havertz har fått för mycket speltid i relation till prestation. Jag vill ha tillbaka Gabriel i försvarslinjen samtidigt som jag förstår att Arteta vill hålla Partey kvar i startelvan och prova invertering av högerkanten. Jag vill ha en Plan B och att vi skall vara mindre lättläsliga men tyckte lördagens krampaktighet var så smärtsamt svåra att genomlida att jag gärna slipper utsättas igen. För i soffan kändes det som Arteta tänkte för långt och missade matchen som utspelade sig just framför honom samt som om han försökte klämma ned fyrkantiga klossar i runda hål. Tankarna och idéerna kan ha varit geniala, men verkligheten han stod med var en annan.

Nu har det gått några dagar och känslornas stormar har bedarrat en aning. Jag ser fortfarande en massa saker som måste korrigeras tills på söndag men jag har så smått smält lördagens poängtapp, -vilket fick en tröstens smekning när tofspurs förlorade mot samma Fulham i tisdags kväll. Inför söndagen önskar jag mig att fjolårets succébacklinje återinförs, att Partey får tillbaka sin plats som 6:e samt att Rice återfår den något modifierade Xhakaroll han hade under CS och under några av försäsongens matcher, snett bakom Ødegaard. Att Nketiah får strikerplatsen mellan Saka och Martinelli men framför allt att vi korrigerar vår bollinnehavsfotboll till att bli mer djupledsbaserad. Mer direkt, mer rak och mer i banans centrala delar. Att vi inte fastnar längs med sidlinjerna utan lyckas penetrera den centrala ytan just framför manus straffområde och därmed skapar fler och bättre målchanser. Och gör vi mål skall vi inte backa hem, som vi gjorde mot både Palace och Fulham, vi skall fortsätta framåt för att stänga matchen.

Så nu är jag glad över att Arteta provade en massa konstigheter i lördags, att han försökte få ned de fyrkantiga klossarna i de runda hålen och att han gjorde de uttagningar han gjorde, även om det gick ut över mina favoritspelare och kanske också över resultatet. Att han använde matcherna mot Forest och Fulham, till viss del även Palace, för att laborera och prova saker som han inte kan göra mot topp 6-lag, men mot vilka han kanske kommer att behöva ha en Plan B eller till och med C. Att han tänker långt även när det provocerar mig och min önskan om snabba resultat. Att han fortsätter på inslagen väg även om motlutet känns enormt. För detta kommer vi ha nytta av längre fram, detta kan komma att fälla avgörandet när trötta ben och trötta skallar kommer i kapp oss. Och detta kan komma till nytta redan på söndag. Come On You Gunners. Up The Arsenal.