Du gillar väl fotboll?

För ett antal år sedan, långt före streamingfunktioner som Spotify satte musikkonsumtionen i en annan kontext, bodde jag i den göteborgska stadsdelen Haga. Mysiga om än vansinnigt lyhörda landshövdingehus, en oändlig mängd caféer med überstora bakverk som specialitet och svindyra inrednings- eller barnklädesbutiker i förstadiet till det hipstriga, slog ann tonen för det pittoreska på gränsen till fryntliga. Och där bodde jag, i en etta på tredje våningen med ett fönster mot den lilla innegården och två mot gatan. På en korsgata till jovalismens epicentrum Haga Nygata som likt en kullerstensbeklädd navelsträng av julkalenderkänsla ringlade sig genom hela härligheten.

På denna puttrighetens urmoder tog jag mig genom min hemmastadsdel och på den mötte jag inte sällan dåtidens häst- och skrothandlare, musikmånglarna. Som kom fram till en för att, med det bredaste av leenden, ställa frågan ”gillar du musik?” med målsättningen att ett jakande svar (för vem f-nken gör inte det) skulle öppna deras Pandoras ask av grälla samlings-CD:s med allsköns musiksmörja till avlagring, för att förhoppningsvis rendera i att ett antal papperslappar med vattenstämpel lämnade min plånbok till förmån för deras.

Ja, jag gillar brittisk musik producerad fram till och med 1993, nedstämd lo-fi-country med torkad jord under spruckna naglar och svensk indiepop med bristande självkänsla som pojkrumstapet. Frågor på det? Men inte det minsta att jag vill köpa färdigtuggad eurodisney i neonklädda smurfmössor, inte det minsta. En massa finurliga ljud, slumpvisa toner och färdiguträknade rytmslag vakuumförpackade i prefabricerade purétuber. Inte en chans, inte jag inte. Nej, nej, nej, ställ aldrig din rakt igenom korkade fråga, om jag gillar musik, till mig igen. Lämna mig i fred när jag går till och från min lägenhet för annars j-klar blir det vev. Oavsett om jag är singel eller i damsällskap, bakfull och bitter eller ny kn-llat rosenkindad. Detta är inte förhandlingsbart. Seså, move on.

Och precis så är det med landslagsfotboll i allmänhet och landslagsuppehåll i synnerhet. Ja, du sitter i TV-soffan varenda lördag, du ägnar på tok för mycket tid åt att svina runt på sociala medier i samma anda och du viker än mer tid åt tankeverksamhet som kretsar kring en liten, liten pryl i en väldigt, väldigt stor värld. Visst kan det förekomma spår av fotboll, men rätten du lever, äter och andas är Arsenal. Inte fotboll. Det kan förvisso utvidgas till att vara engelsk ligafotboll, det kan -såsom denna säsong, vara Champions League och din Arsenalvurm kan sippra ned till allmän anglofili eller arena-fetisch. Men det har ju inget med fotboll att göra. Eller snarare, det har ju absolut ingenting med landslagsfotboll att göra.

Nej, inte det heller. Bild från Flickr.com: ”Taras Dudka”

Visst kan fotbollsmästerskap förgylla ens sommarsemester och visst kan dessa ge en ett gott skäl till att hänga eller ursäkt för att hälla i sig alkoholhaltiga drycker. Men då mer som medel som helgar ändamålet, som vägens mening för en färd eller bara som refererande hänvisning till något annat. För visst satt jag i TV-soffan i går kväll när Jannes landslag ryckte till en sista ynka halvlek, visst tvingade jag mig till öppenhet gentemot ett 4-4-2 som verkligen kändes som fyrkantiga klossar i runda hål. Men det var mest för att få njuta av Henrys sällskap, en på uppmärksamhet utsvulten förälder som passade på att fylla på när tillfälle väl gavs. Det var ju inte fotboll det handlade om, det var bara redskapet.

Så nu är jag så enormt tacksam för att landslagsuppehållet äntligen är över. För att, vad det verkar, inga Arsenalspelare har massakrerats av det och över den där känslan när du burit en tung och otymplig soffa uppför en rundad trappa och du äntligen får ställa ned den på golvet igen. På rätt våning, på rätt plats. Känslan av att vara färdig med det jobbiga och att nu få vila, rekreation och belöning. Och vår belöning kommer till helgen, belöningen för denna dryga veckas utmaningar får vi på söndag 17.30 när världens vackraste fotbollslag åker till Liverpool och möter Dyches Toffees på Goodison Park. Då är soffan nedställd, då är oljudet över och då återupptas tillvaron som den skall vara.

Jag är också enormt tacksam för att slippa behöva prata ”fotboll” i fikarummet. När trevliga människor vill bygga sociala brofundament och i all välmening frågar mig om hur härlig jag tycker en 5-0-seger mot Estland var, om hur kul jag tycker det är med folkfesten på Friends eller om jag är pep jag är inför ännu ett blågult sömnpiller (okej, min omformulering). Att slippa behöva prata ”The Final Countdown” i umph-umph-fotbollsmatcher, få förinspelat åskådarjubel-ljud i högtalarna genom TV:n-kinderegget och slippa behöva förhålla mig till andra människors känslor av att vi två, vi är av samma sort. För du gillar ju fotboll?

Nej, jag gillar inte fotboll på samma sätt som jag inte var intresserad av den gräddelina tuggummi-ljudmassa som prånglarna längs med Haga Nygata ville få mig att benämna som musik. Jag gillar - okej jag älskar, engelsk fotboll i allmänhet och Arsenal i synnerhet och det har ingenting med det fikarummet benämner som fotboll. Jag må framstå som elitistisk men den relation jag har till laget i mitt hjärta har ingenting att göra med Svennes glädje över ansiktsmålning, över att kunna uppge sig vara stolt svensk eller brisera ut i olidligheter som ”Kanna På”. Det är inte samma sak, vi är inte av samma sort och vi har avsevärt fler olikheter än likheter. Det du tror dig älska har just tagit slut, det jag älskar har genomlidit en på tok för lång paus men är tack och lov nu på väg åter till mig. Vad fantastiskt skönt. Nu är du äntligen tillbaka till mig. Up The Arsenal. Den bästa sporten som finns.