Fuck You, I'm Nick

D&M var och är metall; igår, idag och för alltid. Men under en period av den senare delen av uppväxten, idkades det inte hard rock utan indiepop. Eller som en recensent ur den lokala kulturjournalistiken uttryckte det; ”stadiumindie”, vilket måste anses vara något av det mest dynamiska uttryck, för att inte säga paradoxala uttryck, som kunde tänkas användas.

Bandet hette Planet Nick, rönte vissa ringa framgångar och nådde, med tanke på den samlade mängden kompetens och anlag, troligtvis så långt som bara var möjligt. I den ungdomliga ivern och hand i hand med stadiumindiens paradigm, så tryckte de små popstjärneaspiranterna upp egna tröjor att saluföra den lilla orkestern och för att saluföras i samband med deras konserter.

En av medlemmarna i bandet tog sig friheten att, i den ungdomliga ambitionen, trycka upp lite något frisläppt svävande tröjor. På en stod det: ”Planet Who?” på framsidan medan baksidan var tryckt med ”Planet Fucking Nick, that’s who!”, medan en annan, återigen i sann stadiumindieanda, bar texten ”Fuck You, I’m Nick” ”Planet Nick”.

Och lite så har det varit med vår egen Nicklas Bendtner. Det har liksom alltid varit ganska storvulet, ganska mycket larger than life men samtidigt också så oerhört indie. Det har tagits i från tårna och inga superlativ om den egna kompetensen eller begåvningen har varit för abnorma eller för asynkrona. Vår vän Nick har alltid bjudit oss på glimt i ögat, breda leenden och han har verkligen kunnat bära epitetet Super-Nick, som väldigt få personer skulle kunna göra.

Men han har också, liksom ovan nämnda popporkester, visat upp tämligen uppenbara brister, inte bara i adekvat självbild, utan i den reda prestationen. Han har liksom inte riktigt räckt till, inte riktigt tagit det sista steget och inte heller fått fram den där rosafärgade skotån i rätt ögonblick, för att exempelvis dräpa ett katalanskt rövarpack. Inte riktigt satt en av tusen chanser mot ett sunkigt Championship-lag i Carling Cup och snarare haft en second, third eller forth än en rejäl first touch vid frilägena. Ofta har han tvingats hänga på Arsenals högerkant, där han varit lika malplacerad som ett pretentiöst indie-band på en fritidsgård i förorten, men det är inte alltid prestationen utan personen, vi minns när vi säger, slutgiltigt eller tillfälligt, adjö till NB52.

För vi gillar dig Nick. Vi gillar ditt leende, ditt grandiosa själv och din aldrig sinande vilja att, trots att alla tidigare försök har misslyckats, försöka igen. Vi ser tillbaka på vår tid tillsammans och minns de för korta tröjärmarna, hur du njöt av att fira själv med allt ljus på dig och hur dina dribblingar såg ut att gå nästan i slowmotion., Vi minns inhoppet på Three Point Lane, din aldrig flackande blick och vi minns dig med ett leende. Och hoppas att du kommer att fortsätta le, fortsätta försöka men också att du kommer att sätta fler av alla de chanser du får.

Lycka till i Sunderland, låt kraften vara med dig och hoppas att du kommer att fortsätta vara just den du är. -Nicklas Fucking Bendtner, that’s who!