Klådan och Värken

Nu skall ingen av er gå i galen tunna och tro att blogginnehavaren lämnat tillrättalagda förleder för ankring i utomäktenskaplig naturhamn. Att blogginnehavaren hissat storseglet i helt fel vindar och av den anledningen ha dragit med sig fulsaker hem till den äktenskapliga hamnbassängen. Nej, här inne talar vi intet snusk, intet relationella slagsidor utan bara Arsenal. Arsenal, Arsenal och lite Arsenal till. Och det kan du skriva upp!

Idag är det onsdag och det är fortfarande ett par dagar kvar till Arsenals säsong 2011-2012 börjar. På riktigt, alltså. Vi har under detta uppehåll ånyo blivit varse om giganten fc barcelonas fortsatt väldigt osköna höga svansföring. Detta då deras viceordförande gått ut och inte bara förklarat vilka goda affärsmän de är utan även hur ruttna, emotionellt försvagade och kognitivt begränsade killarna hos Cescs före detta arbetsgivare är. Vidare att det var god etik och smart business som barca ägnade sig åt i somras. Jag som trodde det var vi som köpte honom snorbilligt och sålde honom för miljontals pund, men eftersom även jag är Arsenal så är väl även jag emotionellt försvagad och kognitivt begränsad? Blir man förbannad? Eller blir man bara trött?

Vi har ännu inte fått in rapporter om att en finsk sisu tagit sin tribut i RvPs orangea ovana att alltid lämna en landslagssamling skadad. Inga av lagets unga engelsmän har heller blivit utkastade från krog, kört bil nakna eller fångats på CCTV under pågående handgemäng kring någon gravid exflickvän. Vad vi vet, ännu. Våra nyförvärv har haft möjlighet inte bara till landslagsspel utan även till känslomässigt närmande till klubben. De har, som folk i farten brukar säga, haft möjlighet att landa som Arsenalspelare. Och det är ju bra.

Extremt dåligt och oskönt är däremot att både JW19 och TV5, enligt uppgifter, nu skall vara borta minst (JW19) alternativt upp till (TV5) två månader från spel. Det är så enormt irriterande och det känns som en invärtes bula vars bultande värk bankar en till galenskap. Kan detta skadehelvete aldrig ta slut? Och hur kommer det sig att våra spelare ständigt går sönder och att de varje gång blir borta så otroligt lång tid? Någon som vet? För det måste ju finnas en orsak, eller? Kan ju inte bara vara en radda slumpar, uppradade längs med motorvägen till eländet. Och varför måste vi varenda säsong behöva ägna oss åt denna ständiga rädsla för nya skador? Vartenda uppehåll fylls av ängslan och fruktan för nya rapporter om ännu några månaders frånvaro för ännu en av lagets så bräckliga stöttepelare. För det är likadant varenda gång: Ingen Arsenalfotboll att se på, men bara massa högst oskönt spekulerande i hur skadeodjuret växer sig större, starkare och än mer otäckt för var dag som går.

Det tvingas till oskönt spekulerande och det spelas på tok för få Arsenalmatcher i dessa tider av landslagsfokus. Dessa landslagsuppehåll som tvingar oss till avhållsamhet i vår rakt igenom osunt täta relation till laget vi älskar, njuter av och lider med. Detta som gör oss abstinenta, dessa kickar vi tillåtit oss bli torskar av och detta våra livs tomrum vi låtit Arsenal fylla. När det plötsligt är uppehåll blir det än mer tomt, än mer frostigt, kargt och rejält trist. Det blir liksom inte så gott, inte så spännande utan tämligen oskönt. Det är något som gnager dig, något som skaver inombords och något som kliar under huden som du inte kan få bort hur mycket dina naglar än försöker.

Du får inte riktigt ro, kommer på dig själv med ständiga blickar på klockan och med att bära en malande värk i magen. Alla nyheter är dåliga nyheter och du vill bara att denna dag, liksom nästa och nästnästa, skall ta slut, försvinna och att det äntligen får bli lördag eftermiddag. För då börjar livet leva igen. Då börjar tillvaron återigen ägna sig åt normalitet. Och då kan du äntligen förvänta dig att landslagsklådan försvinner och ersätts av ett elixir som alltid hjälper. Det som heter Arsenal FC. Kom lördag, kom.