Robin vs Samir. En jämförelse

Kollegan Kicken var inne på ämnet igår och jag vet hur extremt oskönt det kan kännas att tala än mer om det. Att det är som att ta en hammare och slå sig själv i huvudet nio gånger för att försöka finna glädje i att inte slå en tionde. Men jag känner ändå att jag måste göra detta. För oavsett vilka högst osköna känslor som väcks inom oss, så är det ofrånkomligt. Vi står där vi står och vi står med en Robin van Persie som sitter på ett snart utgående kontrakt. Vi börjar närma oss det avskräckande och fullständigt vidriga läget, det som numera går under namnet Läge Nasri.

Av den anledningen vill jag sätta de båda i jämförelse, eller snarare sätta Robin i jämförelse med Samir. Vi vet ju alla att Samir gick den väg som så många andra spelare i klubben gått. Den där du skrattar hela vägen till banken men spenderar övrig tid antingen på avbytarbänken, på lån eller i begynnande glömska.

Skönt med killar som vågar visa känslor.

Bakgrund:
RvP: Uppfostrad av en konstnärsfader och en moder som verkade som artist, får man anta att Robin kanske haft en mer kulturellt präglad barndom än vad som är vanligt bland fotbollsspelare. Dock tog hans fotbollsintresse tidigt över och runt om på webben finns det gott om bilder på en Robin i tidiga tonåren iklädd Arsenaltröja med JVC på bröstet. Detta måste tolkas som ett uttryck för synnerligen god smak, alternativt ett ytterst väl genomfört föräldraskap. Under tiden i Feyenoord och Excelsior uttalade Robin vid flertalet tillfällen sina sympatier för Arsenal och den fotboll klubben spelade under Wengers ledning.

När Robin, försommaren –04, kom till Arsenal gjorde han det i sällskap av ett rykte att vara något av en bråkstake. Han hade i Feyenoord, av tränare Bert van Marwijk, blivit förvisad till spel i reservlaget. Detta eftersom hans uppförande ansågs omöjliggöra fortsatt spel i klubbens representationslag. Det hade, enligt van Marwijk, varit bristande engagemang, dåligt kroppsspråk och bristande förmåga att underkasta sig tränarens regler. Vad Wenger anser i sakfrågan, vet vi dock inte.

Det såg ju bra ut i början. Eller?

Nasri: Född av andra generationens algeriska invandrare, växte Samir upp i en förort till Marseille. Hans moder tog hand om Samir och hans tre syskon medan fadern arbetade som busschaufför fram till att han senare blev sonens personlige manager. Liksom RvP började Nasri tidigt ägna sitt liv åt fotbollen och nio år gammal lämnade han hemmet för att bli en del av Olympiques akademi i Bastide.

Under sina år i klubben utvecklades Nasri något enormt och gjorde den 12 september -04, endast 17 år gammal, debut i a-laget. Efter smått succéartad tid i den i övrigt något turbulenta klubben, skrev Nasri i maj –08 på en kontraktsförlängning som band honom till klubben fram till sommaren -12. Av denna orsak höjdes många ögonbryn när han, bara två månader senare, skev på ett fyraårskontrakt med Arsenal.

Prestation och betydelse för laget
RvP: När RvP kom till laget konkurrerade han inte bara med Dennis Bergkamp och TH14, utan även med den just inköpte, och avsevärt dyrare, Jose Reyes. Adebayors anländande i januari –06 tillsammans med RvP´s ständigt återkommande skadeproblem hämmade hans utveckling i klubben rejält. När Bergkamp, Henry, Reyes och sedan även Adebayor lämnade klubben stod RvP kvar med en avsevärt ökad ansvarsbörda.

Mellan perioderna av skadefrånvaro kunde vi se hans enorma potential. Och nu, när han sedan senhösten –10, väl har hållit sig hel, har han visat hur enormt viktig han är för laget. När vi under rådande säsongs inledning var hur dåliga som helst var det på många sätt hans mål som räddade oss och som vände den då oerhört negativa trend vi var inne i till den idag mer positiva. Han var som bäst när Arsenal som lag presterade som sämst, när vi behövde honom som mest och drar fortfarande ett enormt tungt lass.

Robin van Persie -He scores when he wants.

Nasri: Den 16:e augusti –08 gjorde Nasri ligadebut för klubben och i samma match gjorde han även sitt första mål. En debutsäsong som lovade gott följdes upp av en tre månaders skadefrånvaro, där han inte var i spel förrän sent i oktober -09. Väl tillbaka lyckades han dock knåpa fem mål och lika många assist på sina 34 matcher.

Hösten –10 var Nasri, liksom resten av laget, rakt igenom stekhet. Han dribblade sig genom Champions Leagues gruppspel på samma sätt som han förlöjligade försvarsspelare i ligan. Under hösten var han nästa stora sak och han snackade vitt och brett om att Arsenal också var nästa stora lag, varför han absolut ämnade skiva på nytt kontrakt. När laget under våren kroknade var Nasri ej heller att känna igen. Borta var dribblingarna, borta var de otagbara skotten och borta var framför allt de målgivande passningarna. Så när Arsenal, våren –11, var bedrövliga och behövde någon som räddade klubbens fall, var Narsi som absolut sämst.

Klart killen deppade.

Attraktionskraft för andra lag och potentiella köpare:
RvP: Robins attraktionskraft för andra lag är svår att bortse ifrån, men frågan är vilka presumtiva köpare som egentligen ligger och lurar i vassen. Jag har, med tanke på hans uttalade klubbsympatier, svårt att se van Persie i någon annan brittisk klubb och varken holländska eller franska ligan känns som ett steg upp för honom.

Robins barndoms andralag, den blårödrandiga klubben från Spanien, verkar förvisso hugga på allt som har två ben och heter Arsenal, men frågan är vilken funktion Robin skulle kunna tänkas ha i den klubben. Den spanska ligans bästa lag, Real Madrid, borde även de vara hur sugna som helst, men de har vad de behöver på den positionen och bänken bredvid Mourinho är kanske inte så lockande för en kille som är van att få spela så fort han är fisk. Italienska Inter skulle absolut kunna vara en tänkbar nästa destination för Robin, men man undrar hur mycket den ligan, med dess inneboende komplexitet, lockar en kille som van Persie. Kvar står tyska ligan och till viss del även något storsatsande franskt lag, berikat med nya och härliga oljepengar, men frågan är hur sugen han är på dessa alternativ. Jag kan så klart ha fel, man jag tror inte så mycket.

Nasri: När Nasri tystnade om kontraktsförlängning gick staden Manchesters samlade mängd storfinanser igång på alla cylindrar. Till slut gick Mancini till och med ut och sade att han hade allt, men saknade en pusselbit och att stora stygga Spelarens Dåvarande Lag, höll på att beröva honom på hans berättigade del, vilket uppenbart var Nasri. Så 25 miljoner pund bytte ägare och 25 miljoner pund för en kille som bara spelat en handfull matcher för sin nya klubb och mestadels suttit på avbytarbänken, kan inte anses vara kattskit.

Den här kramen vill vi aldrig behöva se igen.

Summering:
Robin van Persie är allt det som Samir Nasri aldrig var. Där Nasri dansade en sommar, eller snarare en höst, i medgångens sus och dus, men slaknade när resterande lag behövde kraft, där bär van Persie tilltufsade medspelare på sina axlar. Där Nasri glänst med vackra dribblingar, men knappt slagit en assisterande målpass, där dundrar van Persie in historiskt många mål växlat med öppnade framspelningar till medspelare.

Där Nasri, under sin tid i klubben, var under ett kontrakt och sedan stack, där har Robin sakta men säkert utvecklats till en världsspelare men också till en lagkapten, en ledare och härförare. Det kan inte med ord beskrivas hur viktigt ett nytt kontrakt med van Persies signatur är. Han är inte bara bästa målskytt, bästa spelare och lagkapten för laget. Han är också symbol för det Arsenal som går igenom svåra stunder, härdas och kommer stärkt ur dem.

Om Arsenals behov av att få Nasri att stanna, sommaren 2011, var 60-65 %, så slår RvP 100%-gränsen med råga. Han får inte låtas lämna. Han skall ges ett blankt kontrakt att själv fylla i sin lön på, att läggas på bredvid önskelistan över nyförvärv han vill se i klubben, att skicka vidare till styrelsen. Och detta pronto.

Bilder från Bildbyrån.