Davidsson & Mannen

Jag har i princip haft samma väg till mitt arbete i nästan tio års tid. Jag har inte haft samma arbetsuppgifter, i perioder har jag varit ute och flängt i utomsocknes verksamheter och jag har kunnat utveckla både mig själv och min yrkesperson under åren som varit och gått. Man jag har haft nästan samma väg till arbetet under en herrans massa år.

Igår mötte Arsenal Stoke City på Emirates Stadium i en match som jag trummat upp som Rymdimperiet slår tillbaka, med referens till en välkänd sagovärld där vi, som hemmahörande i en av alla dessa moderna rymdskeppsliknande arenor fick stå som representanter för ondskan medan Stoke, med sin touch av brittisk old-schoolgenuinitet fick stå för det goda.

Arsenal sägs ofta, av objektiva slötittare, stå för den goda fotbollen och Wenger anses ofta vara någon form av fotbollsideologisk visionär med rätt och fel som tydliga rättesnören. Till detta sätts ofta söndagens motståndare, Stoke City, som någon form av motpol. Estetik kontra genuinitet, modernitet kontra det reaktionära och det öppensinnade kontra det reaktivt bakåtsträvande.

Nu har vintermörkret lagt sig över nejderna, i landets näst största stad är marken fylld av gråbrun gegga och vi skall alldeles strax tvingas skilja oss från det juleljus som lyst upp vår tillvaro de senaste veckorna. Fotbollens transferfönster står nu sedan fyra dagar vidöppet, Arsenal har ännu inte signat någon spelare och jul- och nyårshelgernas täta matchande är över för den här gången.

Igår mötte Arsenal Southampton borta på St Marys Stadium nere vid  Englands sydkust. Visst var det lite blåsigt, men det annars så frekvent förekommande ösregnet höll sig undan, varför gårdagen, rent vädermässigt, hade kunnat bli en helt okej tillställning. Southampton saknade Schneiderlin, Clyne och Cork varför deras redan tunna trupp hade kunnat bli en ganska trevlig nyårspizza, för ett Arsenal som bara dagarna innan hade tagit säsongens första seger mot ett topp 7-lag, att mumsa bort nyårsdagens baksmälla på.

Jag tror att ingen någonsin tvivlar på Wengers enorma kärlek till sporten fotboll. Ingen kan ju heller tvivla på hans förkärlek till utveckling och ingen kan ju heller tvivla på hans enorma tilltro till sina egna idéer. Vi brukar tala om Wenger och vi brukar tala om hans envishet. Klubben Arsenal har Wenger att tacka för så oändligt mycket och han har också ett stort antal exempel som visar att han hade rätt, att han fick rätt och att han gjorde rätt. Nu är det vinter 2014, vinden blåser hårt kring Wengers ledarskap och allt fler frågor ställs om hans framtid i klubben.

Hej i julstöket. Eftersom jag idag, med mina två barn medan deras mor är på jobbet, skall baka pepparkakor, baka fudge och klä granen, tillåter jag mig att fuska lite. Men jag gör det med kärlek och jag gör det med respekt för en man med twittrandets gåva. Så här kommer ett urval av @JayArse eller Corben som han kallar sig här på forumets, tweets från gårdagen.

Jag utgår ifrån att ingen av er har märkt det. Att jag smugit runt i lönndom, verkat insvept i subtilitetens osynlighetscape och att du på sin höjd kanske undrat, men knappast anat det. Jag utgår ifrån att jag, i all min ädla godsinthet, vackra personlighet och taktfulla distignation, har lyckats dölja det och att du därför kommer att stå helt perplex i all din naiva aningslöshet. Och att jag därför måste erkänna, att jag måste komma ut ur min vänlighetsgarderob och att jag därför måste droppa den stora och högst oväntade bomben. Abrupt och skoningslöst.

Om fotboll endast hade innehållit anfallspel, om våra motståndare i sin tur ständigt hade låtit bli att anfalla och om Arsenals fyrbackslinje hade kunnat bestå av en försvarande spelare och tre offensiva dito. Då hade Arsenal varit mästare, bäst i världen och det hade varit solsken över Islington 365 dagar om året. Men så är det ju inte. Tyvärr.

Ett och ett halvt dygn har gått, två och ett halvt dygn återstår. Vi lämnade i tisdags kväll Champions Leagues gruppspel genom att lufta bänkspelare och juniorer, ta en 4-1-vinst mot ett synnerligen nedbrutet Galatasaray och ännu en gång se oss hamna på andraplatsen i gruppen. Denna gång på en försmädlig målskillnad och med en än mer försmädlig implodering mot Anderlecht som en av de bidragande orsakerna till att vi, återigen, missar förstaplatsen och således står mot ett troligtvis svårare motstånd i åttondelsfinalen.