Sebastian

Gervinho såldes till Roma. Roma sålde Lamela till Tottenham. Tottenham sålde Bale till Real Madrid. Real Madrid sålde Mesut Özil till Arsenal. Och där sitter Arséne Wenger och flinar.

Arsene Wenger's magic, he wears a magic hat. Och ur den kom Santi Cazorla.

Denne lille briljant kan få fotboll att verka som den enklaste saken i världen. Andra matcher har han krånglat till det i onönad och beskyllts för att vara ojämn. Mot Reading fick vi däremot se honom från hans bästa sida. 30-meterspassningar som är perfekta med båda fötterna. Nätta små tillslag gör att han är närmast omöjlig att ta bollen av. När han vill så skjuter han dessutom som en häst sparkar, trots sina ringa 1,68 centimeter. Hans partnerskap med Podolski har vi sett fungera magiskt vid flera tillfällen, även om det var ett tag sen senast. Nu har Cazorla också en ny lekkamrat i Jack Wilshere som han börjar finna än mer.

Men det var inte bara Cazorla mot Reading, utan nästan hela laget fungerade för en gångs skull. Särskilt offensivt. Alex Oxlade-Chamberlain har vi inte känt igen på hela säsongen förrän nu, och han har ett brett register. Ett väldigt bra skott, dribblingar och en oerhörd fart med vilken han enkelt tog sig förbi Reading-spelare som närmast blev åskådare.

Jag har försökt hålla skenet uppe så gott jag kunnat under de senaste säsongerna. Alltid har man sett en potential hos Arsenal, även om vi inte har vunnit någonting på sju år. Många tänker som jag: "Nej, nästa år kommer det gå bättre. Då kommer vi se den och den talangen blomma ut". Nu har det alltså gått sju år utan någon som helst framgång. Visst, vi kan skylla allt vi vill på att vi har byggt en ny arena. Vi kan skylla på ett lågt lönetak. Vi kan skylla på skadebekymmer. Men det borde vi inte, vi ska likväl slåss om titlar. Droppen kom när vi förlorade mot Bradford, ett lag i engelska fjärdedivisionen. Med en i stort sett ordinarie trupp.

Jag inser att jag inte skrivit på länge. Anledningen till detta är att jag var på resande fot under hela föregående vecka och även har hunnit med att fylla år. Lovar bättring framöver.

Nu är det alltså dags att röra sig framåt i planen när vi talar om Arsenals framtid. För två veckor sedan skrev jag om Arsenals målvaktstalanger. Nu är det däremot dags att ta oss an Arsenals defensiva talanger. Det är en front som dessvärre inte ser allt för ljus ut om man ska vara riktigt ärlig. Däremot finns ett par spelare med chans att nå A-laget om de förbättras i stadig takt.

Arsenal har i dag annonserat en femårig förlängning av avtalet med Emirates. Enligt det nya avtalet kommer Arsenal att erhålla 30 miljoner pund per säsong i totalt fem säsonger, alltså totalt 150 miljoner pund. Det är en väsentlig skillnad mot de 5,5 miljoner som Arsenal tidigare fick in från sponsoravtalet med Emirates, och den stora frågan nu är; vad kommer hända med den nya lekkassan?

Av erfarenhet vet vi att trots att tillgången på pengar finns så finns ingen vilja att spendera dem. I somras ryktades om en kassa på ungefär £50m som inte användes trots att truppen uppenbarligen saknar det djup som behövs för att utmana om titlar. Robin van Persie försvann bekant samtidigt till rivalerna Manchester United och ersattes av en mer eller mindre oprövad Olivier Giroud. Alex Song försvann även han under sommaren till Barcelona. Vad de ska med honom till vet vid dagens datum ingen. Trots att många defensiva mittfältare länkades till Arsenal så ersattes Song aldrig. Istället flyttades Arteta ned för att få en roll som defensiv mittfältare, vilket har fungerat bra. Däremot kommer Arsenal få stora problem om han blir skadad eller när han behöver vila.

Det har under en tid varit min intention att redogöra för ungdomsläget i Arsenal. Vilka talanger finns tillgängliga? Vilka kan gå hela vägen? Arsenals ungdomsspelare har under flera år varit något av ett specialintresse för mig, vilken den som följt mig på Twitter under en tid också kan vittna om.

Därför tänker jag nu försöka ta mig igenom de olika lagdelarna bland Arsenals reserver och ungdomslag och försöka rita upp en bild av hur läget ser ut och vilka ungdomar som kan vara värda att lägga på minnet. I dag tar vi oss an våra unga målvakter, och jag kommer även försöka rangordna dem efter talang vilket inte är helt enkelt.

Till en början kändes det som att det skulle bli ännu en besvikelse. Arsenal inledde matchen mot T*ttenham med att spela väldigt nervöst och lyckades inte behålla bollen. Tidigt i matchen kommer också det obligatoriska målet i baken, och det var så klart tvunget att vara Adebayor som gjorde det. Efter målet började Arsenal spela bättre och, på ren Wengeriska, släppa handbromsen något. I 17e minuten visar Adebayor återigen vilken skam han är som både fotbollsspelare och människa när han med dobbarna först högt över marken i princip hoppsparkar mot Santi Cazorla. Howard Webb dröjde med att dra upp kortet, men det kändes däremot aldrig tveksamt att det röda kortet skulle komma upp till slut. Efter det började Arsenal rulla boll på riktigt och gjorde också tre mål innan halvtid, som följdes av två mål i andra halvlek i en match som, åter igen, slutade 5-2 mot Hetsporrarna.

Det är dags för The North London Derby igen, och därmed match dom griniga småbröderna från den sämre och mindre välluktande delen av norra London. Senast de vann ligan gick Arséne Wenger i sjätte klass och skulle till att börja en kamp med puberteten. Under de senaste tre åren har T*ttenham däremot blivit ett lag som faktiskt har en chans i derbyt. Från att vara ett lag som Arsenal utan problem borstade av sig har de nu farliga spelare som exempelvis Gareth Bale och vår före detta målkung Adebayor. De ligger dessutom för tillfället ovanför oss i tabellen, och maktkampen i norra London har aldrig varit så jämn som nu.

Som vi skrattade när Chelsea vann Champions League förra säsongen och T*ttenham Hetsporrar hölls utanför Champions League-spel trots en fjärde plats. Tills vi insåg att Chelsea faktiskt vunnit den största av europeiska troféer.

Om man tränger undan all avsky som finns för den vita delen av norra London så går det inte att bortse från att de har fått ihop ett imponerande lagbygge. Med spelare some Bale, Dempsey, Sigurðsson och Defoe är de ett väldigt bra lag när de är i form. Att laget sedan missköts av en Villas-Boas på alldeles för djupt vatten utan en badring är en väldig tur för oss. 

Matchen på lördag är minst sagt viktig ur ett Arsenal-perspektiv. Dels för att vi ska ha en chans att haka på topp fyra, för det får vi inse att det är den enda realistiska målsättningen för den här säsongen med den säsongsstart vi haft och den tunna trupp vi besitter. 

Av något mirakel är vi fortfarande endast fyra poäng bakom Everton som ligger på fjärde plats, och en poäng bakom Hetsporrarna. En säsong med dåliga förutsättningar som denna är det enormt viktigt för att få någon som helst ro från supportrarna, och det kan alltid garanteras för några veckor framåt efter en seger mot våra ärkerivaler. Inte nog med att en seger skulle föra oss närmare toppen och ta oss två poäng förbi T*ttenham, det skulle också innebära att Wenger får lite lugn och ro för en stund vilket är väldigt välbehövligt.

Det finns inget alternativ till att vinna på lördag, och det finns inte heller några ursäkter för att inte göra det. Vi är Arsenal, vi är och har alltid varit bättre än T*ttenham Hotspur Football Club. 

Och så ska det förbli.

Lyssna upp!
 

Så här bör vi ställa upp när vi möter Schalke borta.

Mannone

Jenkinson - Mertesacker - Koscielny - Sagna

Arteta - Wilshere - Cazorla

Arshavin - Giroud - Podolski

Och det här är varför:

Mannone är självklar med endast oprövade unge James Shea som alternativ. Don Vito hade också en hyfsad match mot Manchester United sett till resterande delar av laget.

I försvaret måste vi främst av allt trycka ut bedrövlige André Santos ur startelvan. Det gör jag genom att sätta in Jenkinson och rotera honom med rutinerade Sagna som gjort ett bra jobb när han fyllt in som vänsterback förut. Alternativet vore att använda Vermaelen som vänsterback, men efter hans misstag i senaste matchen samt många darriga framträdanden den här säsongen behöver vi visa att han inte har en cementerad plats i startelvan bara för att han är kapten. Det vore däremot ingen jättebesvikelse om han startade som vänsterback i stället för Santos.

På mittfältet återfinns samma imponerande dynamiska trio som i den senaste matchen. Eftersom Jack Wilshere är avstängd i helgens match mot Fulham bör han starta även denna match trots att han kommer tillbaka från långtidsskada. Förhoppningsvis drar han inte på sig någon ny skada och får därefter en längre vila. Arteta och Cazorla förtjänar egentligen båda vila, men vår tunna trupp tillåter dessvärre inte det. Varken Ramsey eller Diaby är med i truppen samtidigt som Rosicky är långtidsskadad. Således ett enkelt val.

Anfallet är också enkelt att välja på grund av brist på alternativ. Aaron Ramsey har figurerat på högerkanten i anfallet, men lämnades i London på grund av en sträckning. Theo Walcott är inte helt kry efter att ha dragit på sig en sjukdom. Måste vara Arsenal-sjukan som fortfarande spökar. Podolski behöver likt Arteta och Cazorla vila, men får inte heller han någon på grund av den tunna truppen. Arshavin får för en gångs skull en start, och nåde han om han är sitt vanliga slöa jag. Det är upp till bevis för den lilla ryssen. Är han bara en lönetagare vi är fast med, eller kan han tillföra någonting?

Så, där har ni det. Så ska vi spela mot Schalke i matchen som kan avgöra vårt Champions League-äventyr för den här säsongen.

Diskutera.

Återigen visade Arsenal att det som krävs för att utmana om titlar inte finns i truppen. I stället för att lägga till spelare ersätter vi under somrarna, och ofta för det sämre. Ibland ersätter vi inte alls, utan säljer helt enkelt, som med fallet Song. Truppen blir således aldrig starkare, utan oftast svagare eftersom vi sällan köper spelare med Premier League-erfarenhet. Det innebär att de spelare vi köper in för att ersätta våra erfarna spelare kommer in och måste anpassa sig. I vissa fall kan det ta upp till en säsong för en spelare att anpassa sig, och det fungerar inte om målet är titlar. 

Mot Manchester United såg vi att vi har problem med samtliga lagdelar. 

Försvar

I början av säsongen såg vårt försvar väldigt starkt ut då vi gick tre matcher utan att släppa in mål. Vi såg disciplinerade ut och Bould-effekten var ett välanvänt ord bland Arsenal-supportrar och media. Nu börjar vi, dessvärre, känna igen Arsenal igen. När Kieran Gibbs blev skadad fallerade vårt organiserade försvar. André Santos är en fara varje gång han ska ingripa, och det vet dom andra spelarna om. Det innebär att Podolski får hålla sig djupt ned för att täcka upp för honom samtidigt som Vermaelen får spela både mittback och assistera som vänsterback de gånger Santos gör bort sig.

Det är så klart väldigt skönt att få tillbaka Bacary Sagna från skada. Han är en av Premier Leagues klart bästa högerbackar och presterar så gott som alltid. Däremot är det svårt att inte tycka synd om Carl Jenkinson som börjat säsongen exemplariskt i Sagnas frånvaro, men som knuffades undan så fort Bacary var tillbaka i truppen. Varken Vermaelen eller Koscielny har imponerat under senaste tiden, tvärtom så har de sett väldigt tankspridda och nervösa ut. Förra säsongen var Koscielny Premier Leagues bästa mittback tillsammans med Kompany, men det går inte alls att känna igen honom hittills den här säsongen. 

Som man brukar säga så vet man inte vad man har förrän man förlorar det, och det är lite så jag känner över att förlora Kieran Gibbs som trots allt blivit en viktig kugge.

Mittfält

Mittfältet är utan tvekan vårt starkaste område, speciellt då vi fått tillbaka Wilshere från långtidsskada. Trion Arteta, Wilshere och Cazorla skulle kunna få vilket engelskt lag som helst att avundas oss, men trots det får vi inte alls ut allt vi skulle kunna. Vi skapar inga chanser överhuvudtaget då mittfältet tvingas spela bollen emellan sig själva tills de hittar en fri ytterback som är markerad och bara kan slå tillbaka bollen till det bolltrillande mittfältet igen. Det som fattas är löpningar och förståelse mellan mittfält och anfall. Under gårdagens match mot United fanns flera exempel på mittfältare och anfallare som tänkte olika. Podolski kunde löpa åt ett håll medan Cazorla passade åt ett annat. Det får man förvänta sig när man år efter år försöker spela ihop en ny trupp.

När det väl fungerar kommer det vara fantastiskt, men vi har inte tid att vänta.

Anfall

Manchester United har gjort 26 mål, City 22, Everton 19, Fulham 21 och Arsenal 15. Av dom 15 kommer sex mål från hemmamatchen mot Southampton. Det är inte alls bra nog för "scoring, scoring Arsenal". Vi förlorade Premier Leagues bästa anfallare i somras efter det kanske största felandet på styrelse- och tränarnivå vi sett hos Arsenal i modern tid. Vi förlitar oss nu till Olivier Giroud som, likt Chamakh, signades efter en bra säsong i den franska ligan. Det är en kollosal chansning från Wengers sida att ersätta vår mest värdefulla spelare med en i princip oprövad striker. Jag tvivlar inte på Girouds kvalitéer, och tror att i längden kommer han vara en nyttig spelare för oss. Men han bör inte vara förstastriker i ett "titeljagande" Arsenal. 

Våra kanter är däremot närmare tillfredsställande. Theo Walcott har startat säsongen på ett fantastiskt vis, men allt pekar på att även han försvinner i januari på grund av vår oförmåga att reda ut kontraktssituationer i tid. Nyförvärvet Podolski är en spelare som imponerat på mig, även om han till synes är osynlig stora delar av matcherna. Det är däremot framför allt hans defensiva jobb som utmärkt honom, och det är synd att han tvingas ha så stort fokus på defensivt ansvar i stället för att ha frihet att stanna högre i banan och hota motståndarförsvar med sylvassa inlägg och hänsynslösa avslut.

Gervinho är en spelare som gör många Arsenal-supportrar galna. Ena stunden kan han vara fantastisk och få fotboll att se ut som den enklaste saken, men allt som oftast dribblar han bort sig själv och vägrar att lämna ifrån sig bollen. Det ser ibland ut som om ivorianen lider av någon sorts hybris som medför att han på fullaste allvar tror att han kan dribbla förbi ett helt lag varje gång han får bollen. Många gånger är det bättre att helt enkelt ge bollen till en kreativ mittfältare istället för att försöka utmana gång på gång.

Det är oroande tider i Arsenal-lägret, och jag vet vem jag skyller det på. Men det är en diskussion för en annan gång.