FA-Cup finalen 2005 – rån mitt på ljusa dagen?

United ställde, sin vana trogen, upp med 11 kompletta cnuts.

Första halvlek spelade i ett ganska makligt tempo. Båda lagen var synnerligen intresserade av att inte släppa in det första målet. Första 30 minuternas höjdpunkt är när Ashley Cole tacklar rakt igenom en synbart behårad Wayne Rooney och får gult kort. Rooney hade redan gjort 3 mål i FA-Cupen det året, ett för Everton och två för United. Det var inte samma intensitet som man brukade uppleva när Arsenal, ledda av Vieira, och United, ledda av Keane, lirade boll under första delen av 2000-talet. Visst, det tacklades nu med men det var förhållandevis lugna kollisioner. I färskt minne hade man lagens möte på OT tidigare då Unitedspelarna tävlat i att försöka ha ihjäl den unge Reyes. Den av arsenalsupportrarna, och alla andra rättfärdiga fotbollsälskare världen över för den delen, så intensivt hatade Ruud Van Nistelrooy hade faktiskt, efter ett skott från just Rooney, en boll i nätet i min 28. Målet dömdes, korrekt, bort för offside. Arsenal chanser är få trots piggt spel och en del goda intentioner men mycket mer än ett Vieriaskott från långt håll tidigt i halvleken har man inte i chansväg. Strax efter det bortdömda målet spelar Nistelrooy snett innåt till Rooney men Lehmann räddar skottet som går rakt på honom.

I den andra halvleken tar United över spelet något. Det rör sig inte alls om någon dominans men en tydlig scenförändring sker. Arsenal kämpar febrilt för att få igång spelet men testas trots allt inte särskilt. I den 52:a minuten skjuter den notoriske överstegaren Ronaldo ett skott från långt håll som smiter utanför Lehmanns stolpe. Annars är spelet tillknäppt men man börjar nu känna igen tacklingarna från tidigare möten. Det smäller bra från alla håll. Lauren tvingas dra ner Ronaldo ett par gånger och Reyes blir golvad. Pires skjuter över från ett bra läge i straffområdets vänstra hörn i den 65:e minuten. Två minuter senare faller matchens näst bästa chans till Rooney som  prickar stolpen ur dålig vinkel. Lehmann var där så även om bollen slinkit innanför stolpen är det svårt att avgöra om det blivit mål. 10 minuter senare kapar Reyes huvudlöst Silvestre bakifrån när denne skall spela hem bollen till Carroll. En av de onödigare varningarna i FA-Cupens historia delas ut.

När endast 5 minuter återstår bestämmer sig den för dagen annars utmärkte Galne Jens att hänga tvätt. Bollen faller på Nistelrooys hästskalleformade huvud men på mållinjen står Freddie trotsigt, likt General Jackson vid sin stenmur vid First Manassas, och touchar bollen upp i ribban och ut. Freddie hade ersatt Pires strax efter dennes halvfarliga skott tidigare i halvleken. Innan matchen går till förlängning så blir det ännu ett bytte i Arsenal. De framtida svikarna Fabregas och Van Persie byter plats. Den då unge holländaren hade tidigare på säsongen tappat huvudet mot Southampton och blivit utvisad och hade på grund av det blivit en aning styvmoderligt behandlad av Wenger.

Då endast nollor lyste i målprotokollet gick finalen, för första gången på 12 år, tll förlängning. United passade på att byta in den, både på planen och i privatlivet snedspringande Giggs i hopp om en rusning likt den 1998. Så blev det inte. Efter att tempot ökat en stund i den andra halvleken sjunker det åter i den första förlängningskvarten. Van Persie skjuter en frispark som tvingar fram en bra räddning av Carroll innan Scholes vänder och skjuter i straffområdet. Skottet går dock rakt på Lehmann.

Den andra kvarten fortsätter mycket i samma spår. Det är till och från hårt spel trots det relativt låga tempot. De enda chanserna som noteras är när Nistelrooy missar bollen helt i bra läge på ett inspel och när Freddie skjuter en bra bit utanför ur högerläge.

I matchens sista döende minuter, närmre bestämt minut 122, river Reyes ner Ronaldo på mittplan. På de suddiga youtubebilderna ser det inte ut som någon värre förseelse men domherren för dagen, Rob Styles, drar återigen upp det gula kortet och visar Reyes vägen av planen. Detta hinner inte få någon som helst påverkan på matchen då det blåses i pipan innan frisparken hunnit slås. Straffar.

Genom åren har man förskräckt bevittnat en hel del straffsparksläggningar. Sällan har dock kvalitén varit bättre än Arsenal Football Clubs straffar den här dagen. Förutom Freddies vågade straff rakt i målet satte alla de andra; Lauren, Van Persie, Cole och Vieria bollen högt och otagbart för Carroll. Uniteds straffmål sköts av Nistelrooy, Ronaldo, Rooney och Keane. Även de straffarna var inte nära att räddas. Som tur var hade den ökände rödtotten Paul Scholes slagit en hårt men tämligen missriktad straff i den andra omgången. Lehmann hade bara behövt lägga sig till höger för att rädda.

Som ni vet har ju denna sagan ett gott slut då legenden, krigaren och den, enligt ryktet, saucissebehängde kaptenen Patrick Vieira fick med sin arsenalkarriärs sista spark skicka ännu en titel till norra London. Gott så.

Men hur var det nu med rånet? Rånades United denna dag i maj för snart 10 år sedan?

Den första halvleken går spelmässigt på poäng till Arsenal som likväl den andra går till United. Den första förlängningskvarten återtog Arsenal spelet medan den andra får anses sluta i remi. Det råder ingen tvekan om att, matchen igenom, United hade de bästa chanserna. Jag har räknat till 2-3 mycket bra chanser men resterande möjligheter är absolut inga målchanser man kan förvänta sig sig göra mål på. Arsenal för dagen var stabilt bakåt, välspelande på mitten men uddlöst frampå. Jag tror att vi vid den här perioden i Arsenal historia var vana vid ett sprudlande, anfallsinriktat och målchansskapande Arsenal. Finalen 2005 var inte en sådan insats. Det var en typisk 0-0 match där inget av lagen hade förmågan att innan straffsparksläggning tillförskansa sig ett målmässigt övertag.

Så vad blir svaret på frågan? -Njae!

Visst var United det bättre laget och skapade de flesta och bästa chanser men att det skulle röra sig om något rån eller ens att Arsenal hade det särskilt bra förspänt med Fru Fortuna är nog mer än en aning revisionistiskt.

Så var det med det.