Medlemmar: 6511 st.
Visa menyn

FA-cupfinalen 2002 - It’s f*cking excellent!

FA-CUP 2015
mån 18 maj 2015 kl 11:40

Nog för att jag har haft en del konstiga frisyrer genom åren - men jag har aldrig färgat håret. Den enda gången jag på allvar övervägde det var i maj 2002.

Varför?

Freddie såklart.

Den våren fick den svenske mittfältaren sitt stora genombrott i Arsenal. Vem kan glömma de vältajmade löpningarna som ärkegeniet Dennis Bergkamps alltid upptäckte några hundradeler före alla andra? Ljungberg lurade offsidefällan och avgjorde mot West Ham, Ipswich och Bolton när Arsenal radade upp segrar och gick mot Premier League-guldet.

Målen gav eko, men nästan lika stor uppmärksamhet väckte den rödfärgade mohikanfrisyren - vilket i sin tur födde den klassiska läktarsången:

We love you Freddie - because you’ve got red hair

We love you Freddie - because you’re everywhere

We love you Freddie - you’re Arsenal through and through

 

Freddiefebern nådde sin kulmen den 4 maj på Millennium Stadium och överallt i publiken zoomades röda mohikaner in. Arsenal var tillbaka i Cardiff efter chockförlusten mot Liverpool året innan, och nu skulle ingenting stoppa laget.

Själv var jag 18 år och laddade för att ta både körkort och studenten, så det var inget fel på framtidtron - både för egen del och för Arsenals - när jag och mina kompisar samlades hemma hos Per för att kolla på första halvlek och samtidigt ladda upp för kvällen studentskiva på sunkiga Platens Bar i Linköping.

Första halvlek slutade mållöst, och jag minns inte om jag kände mig orolig för matchutgången när vi joggade ner till ett rätt öde O’Learys för att följa avslutningen.

Jag vill tro att jag aldrig förväntade mig något annat än seger, men med Liverpoolmatchen från 2001 i färskt minne var det garanterat en nervös väntan på 1-0. Urladdningen då var dock inte att leka med. Om det hade varit småsömnigt på O’Learys när vi kom in på puben var det garanterat inte det när Ray Parlour dundrade in 1-0. (https://www.youtube.com/watch?v=agIz5943ZZ4)

 

Tio år senare fick jag möjlighet att fråga Parlour om målet när Arsenal Sweden hade honom som gäst på medlemsresan (efter det att jag hade fått skjuts av honom från Emirates till Upper Street och att han hade kallat mig “the main man” - men det är en annan historia).

- Det är ett fantastiskt minne. Att göra mål i en FA-cupfinal var en dröm. Min pappa och min familj satt på läktaren och det var obeskrivligt att se bollen gå i mål. Det var ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv, berättade Ray.

Han nämnde också hur skönt han tyckte det var att få höra hur programledaren och Chelseasupportern Tim Lovejoy som tillsammans med en Arsenalsupporter var fanskommentator på Sky Sports under finalen sekunderna före målet nedvärderande hade sagt “Oh it’s allright. It’s only Ray Parlour.”  och kunna ge ett sådant tydligt svar på tal. (https://www.youtube.com/watch?v=RZ-DykIqMl0)

 

Parlours mål i all ära, men frågan är om jag inte jublade ännu mer när Ljungberg tio minuter senare fick John Terry att rasa i backen innan han skruvade in bollen i bortre krysset, samtidigt som Lee Dixon, som värmde upp bakom målet, stack iväg i en vildsint segerrusch framför Arsenalfansen. (https://www.youtube.com/watch?v=BsCF_F1twJ8).

När segern var klar intervjuades Ljungberg på planen av Sky Sports reporter. Han fick frågan “Hur känns det?” och svarade lika ärligt som olämpligt för engelsk tv: “It’s fucking excellent!”.

 

Det blev, inte helt oväntat, mycket god stämning både för mig och för Arsenalspelarna - enligt Ray Parlour i alla fall -  den kvällen. Jag vill till och med minnas att jag spontant höll ett tal på temat Arsenals FA-cupvinst på studentskivan. Klart rimligt i det läget och det tror jag alla som var där kände.

FA-cupsegern innebar den första titeln för generation Henry, och den lade tillsammans med ligatiteln som säkrades bara fyra dagar senare på Old Trafford grunden för framgångarna som sedan följde för den Arsenaluppsättningen.

Min hårfärgning blev aldrig av, trots att snudd på varenda man, kvinna, barn och till och med hund i Islington gick med en röd sträng på skalpen när Arsenal åkte segerparad längs Upper Street.

Jag ångrar det lite idag - för det hade sett ganska snyggt ut på körkortsfotot.

 

/Axel Asplund

Kommentarer

Bild för Tillis

Minns det som igår. Åkte med Supporterbussen till Cardiff och snett framför mig satt en gammal dam med sitt kritvita hår i ett blått hårnät. Hon satt knäpptyst hela resan och löste korsord och läppjade på sitt te. När bussen kom fram slet hon av sig hårnätet böjde huvudet fram och vrålade, kan någon komma och spraya mitt hår jag vill se ut som Freddie.

Bild för Woody

Stora händelser, absolut. För mig är ändå 1971 den stora Cupfinalen. Charlie George förändrade allt. 1979 och Liam Brady var minst lika stort. Rock on !

Bild för Kaj Poikela

1979 är mitt första egentliga fotbollsminne. Det är ett dock ett fantastiskt minne.
Äh, alla segrar i cupen är fantastiska minnen.

Och ett stort, personligt, FA-cupminne är när vårt pojklag var på träningsläger i London och vår tränare lyckades övertala guiden på Wembley att vi skulle få byta om till matchställ och kliva upp de 39 stegen för att få lyfta pokalen. Enligt den där guiden var vi det enda laget någonsin som fått lyfta bucklan på gamla Wembley utan att ha vunnit den. Han överdrev säkert för att våra pojkhjärtan skulle dunka lite extra, men det kändes speciellt.