Proud to be a Gooner

I matchens 17:e minut gick drömmen om seger i Champions League i kras då Jens Lehmann visades ut efter att ha dragit ned Eto'o. Arsenal kämpade tappert och var nära att klistra ihop drömmen, men att spela mot ett tokanfallande Barca med en man mindre i över en timme blev för tufft. Arsenalspelarna kan dock lämna Paris med huvudena högt då de gav allt de hade under matchen.

Arsenal ställde upp med det väntade laget, bortsett från att Pires startade istället för Reyes, och det var gasen i botten direkt för The Gunners. Efter bara ett par minuter hittade Eboue Henry i straffområdet och fransmannen tag sig förbi Marquez och fick fritt läge framför Valdes. Barcakeepern fick dock ett ben på bollen och den gick ut till hörna. Den slogs kort till Henry som gick in från vänsterkanten och sköt ett stenhårt skott som Valdes med möda räddade.

Barca jobbade sig in i matchen små smått och efter tio minuter började laget skapa tryck på Arsenals planhalva. Ronaldinho fick ett frisparksläge, men sköt utanför. Efter en dryg kvart spelade brassen fram Eto'o som lurade offsidefällan och kom fri mot Lehmann. Tysken drog omkull Barcaanfallaren men Guily följde upp och placerade in bollen i öppet mål. Detta regelrätta mål kom dock inte att räknas då domaren Hauge (som uppenbarligen gillar Barcelona mer och mer) redan hade blåst för frispark – och frilägesutvisning för Lehmann. På något sätt kändes det som att det nästan hade varit bättre att få ett mål emot sig än en utvisning i det läget.

En förvånad Almunia fick göra sig redo att hoppa in samtidigt som Wenger valde att plocka ut en mycket besviken Robert Pires. Det var ett ovärdigt slut (?) på en fantastisk Arsenalkarriär.
Den efterföljande frisparken lade Ronaldinho utanför.
Det såg ut att bli en mycket jobbig kväll för Arsenal då Barca nu tog över spelet fullständigt. Katalanerna höll bollen inom laget flera minuter i sträck och frustrerade Arsenalspelare fick jaga och jaga.

Plötsligt satte Eboue iväg på högerkanten och försökte ta sig förbi Puyol utanför straffområdet, men drogs omkull. Puyol såg mycket förvånad ut och reprisen visade att ivorianen faktiskt filmat till sig frisparken. Men Hauge hade bestämt sig att för att fortsätta ta felaktiga beslut, så det blev frispark till Arsenal. Henry slog in den framför mål, där Campbell tog sig loss från sin försvarare och distinkt nickade in 1-0. Fanns det en chans till seger ändå?
Barcelonaspelarna såg smått chockade ut, men laget var nära att kvittera omgående. Eto'o fick bollen i straffområdet, lekte sig förbi Campbell och sköt ett hårt skott som Almunia strålande reflexräddade i stolpen.

Efter paus fortsatte Barcadominansen, och den blev bara tydligare. Ronaldinho testade Almunia med några långskott, men spanjoren såg ut att vara långt ifrån sitt vanliga osäkra jag.

Arsenal kom emellanåt upp i sylvassa kontringar och borde ha gjort minst ett mål. Ljungberg fick den första chansen sedan han tagit sig förbi på vänsterkanten. Hans vänsterskott tippades dock över ribban av Valdes. Hleb fick också ett bra läge, men hans skott från straffområdeslinjen gick just utanför.

Arsenals bästa chans fick Henry sedan Hleb gett honom en stickare i djupled. Henry kom, visserligen hårt uppvaktad, fri mot Valdes och försökte placera in bollen, men spanjoren läste avslutet och räddade.

Barca bytte in Henrik Larsson efter en timmes spel, och det bytet blev matchavgörande. Med en knapp kvart kvar av matchen spelade svensken fram Eto'o till vänster i straffområdet och kameruanen upptäckte att Almunia lämnat en lucka vid den första stolpen och placerade in kvitteringen. Jag tror att Arsenalspelarna tappade tron på en seger i det läget.

Fyra minuter senare var Larsson framme och skarvade i straffområdet på nytt. Den här gången hittade han Beletti som kom i dålig vinkel till höger om Almunia, men han lyckades ändå via Arsenalmålvaktens häl lägga in bollen i mål.
Ridå.

Arsenalspelarna orkade inte komma tillbaka efter den kallduschen och det fanns inga reservkrafter att ta av för att åstadkomma en kvittering. Det fanns inte ens krafter kvar för att skapa chanser.

Arsenal förlorade, men föll med den röda flaggan i topp. Spelarna kämpade så mycket man kan begära, och det hade naturligtvis blivit en helt annan match om lagen hade spelat elva mot elva.

De bästa spelarna var Ljungberg, Gilberto, Toure och Cole. Almunia gjorde en bra match till en början efter det oväntade inhoppet, men borde ha tagit åtminstone ett av målen. Cesc och Hleb kom inte riktigt in i matchen då Arsenal bara fick jaga boll.

Det har snackats mycket tidigare om att Henry inte är en spelare för de stora matcherna. Jag tycker att han har bevisat i matcherna mot exempelvis Real och Juventus att han faktiskt är det, men när det kommer till finalmatcher – de ALLRA största matcherna – har han fortfarande en del att bevisa. Det är inte tillräckligt bra att missa två frilägen i en final, för då kommer ditt lag aldrig vinna. Det här var chanser som Henry normalt sett sätter i sömnen, men någonting verkar låsa sig när det väl gäller. Förhoppningsvis får dock fransmannen spela fler finaler – i Arsenaltröjan naturligtvis. Eller?

Just nu känns förlusten outhärdligt tung, men om några dagar tror jag att vi kommer att känna oss stolta över vad Arsenal har presterat i Champions League den här säsongen. Den här upplagan av Wengers Arsenal är bara i början av sin utveckling och en Champions League-final får väl ses som en hyfsad inledning. Det finns all anledning att vara förhoppningsfull inför nästa säsong.
För det är ju det som är det bästa med fotboll; det kommer alltid en ny säsong.

Proud to be a Gooner!