Arsenal kryssade på Stamford Bridge

Att hävda att Arsenal var värt att vinna mot Chelsea skulle vara andra advents värsta överdrift. Arsenal var knappt, om vi ska vara ärliga, värda en pinne, men när Chelsea var lika ineffektivt som, ja, Arsenal var det bara att tack och ta emot. Det verkar som att den otur som har grinat oss i ansiktet under större delen av säsongen nu verkar ha tappat sitt grepp en smula.

Det stora samtalsämnet innan matchen var så klart Ashley Cole, som var så fattig att han tvingades gå till Chelsea. Det var förbjudet att ta in specialtryckta sedlar med Casleys porträtt på och uppblåsbara mobiltelefoner på Stamford Bridge, så Arsenalfansen fick nöja sig med att bua ut engelsmannen varje gång han var i närheten av spelet.
Arsenal kom till spel med Djourou och Senderos i mittlåset och van Persie ersatte Ljungberg jämfört med Portomatchen.

Matchen inleddes i tokhögt tempo, och jag måste erkänna att jag blev smått andfådd själv bara av att titta på det, där jag halvlåg i soffan och pillade mig i naveln. Arsenal öppnade faktiskt vassast, men kom inte närmare än van Persie skott från distans som smet utanför. Chelsea hade halvlekens bästa chanser sedan Lampard träffat stolpen och Cesc räddade ett skott på mållinjen efter en hörna.

I andra halvlek tog Chelsea över helt och hållet samtidigt som det började bli rejält grinigt på planen. Flottpucken Drogba föll i en duell med Sedneros i straffomårdet och ville ha straff. När han inte fick det var såklart Lehmann tvungen att markera för ivorianen att så gör man inte i ett tyskt straffområde. Han petade på Chelseaanfallaren som föll lättare än korthus i en tropisk orkan. Droga ville inte vara sämre och gick därefter fram till Lehmann för visa sitt ogillande. Det blev en minimal beröring, men Mad Jens föll som slagen av blixten. Det var stor humor och kommentatorns jämförelse mellan spelarnas skådespelartalanger och karaktärerna i "Reine och Mimmi i fjällen" är redan en klassiker.

Chelsea radade upp chanser, särskilt sedan Robben byts in. Men det var Arsenal som gjorde första målet. Flamini lade ut bollen till Hleb på kanten som passade tillbaka, varpå Flamini på nytt väggade tillbaka den. Fransmannen följde med in i straffområdet och fick tillbaka bollen från Hleb för att sedan skjuta ett halvbra skott som gick in i mål via Hillario. Var skrällen på väg att bli ett faktum?

Det dröjde dock bara fem minuter innan Essien kvitterade, och det var ett sådant där mål som det bara görs en handfull av varje säsong. Fat Frankie släppte bollen snett bakåt till ganhanen som drog till direkt. Bollen skruvades mycket snyggt in i mål via den bortre stolpen och Lehmann var totalt chanslös.

I anfallet efter var Arsenal nära att ta tillbaka ledningen sedan inhoppande Ljungberg jobbat fram bollen till Hleb. Alex sköt dock högt över.
Chelsea jagade på för ett segermål och kom så nära mål man bara kan komma. I 93:e minuten lade Essien upp bollen i ribban efter en hörna och i slutsekunderna var Lampard ytterligare en stolpträff från att utnyttja en slarvig Lehmannretur. Men, som sagt, ibland får faktiskt Arsenal ha lite tur också.

Idag gjorde Adebayor och Gilberto stora insatser på planen, medan Flamini och Hleb var helt osynliga, bortsett från målet, i andra halvlek. Djourou gjorde en mycket bra insats bredvid Senderos som blandade och gav hejvilt. En sak som dock är oroväckande är att Clichy inte verkar komma in i laget efter sin skada. Han kommer ofta fel i timingen och tar nästan inga offensiva löpningar. Då Arsenals spel till stor del bygger på att ytterbackarna ska fylla på i anfallen håller naturligtvis inte det i längden.
Matchen visade att det finns en mycket bra karaktär i dagens Arsenal och nu gäller det att plocka fram den även i matcher där motståndarna inte heter Drogba, Fat Frankie och Makelele.

Till sist: Ashley Cole. Nog för att han inte har värdighet eller stolthet, men vad håller han på med? Hans ständiga utbrott mot domaren och vildsinta Mourinhojubel vid Chelseas kvittering var riktigt låg klass. Till och med för att heta Cashley Cole.