Wigan - ingen match för Arsenal

Bortamöten med Wigan har de två senaste säsongerna bjudit på stora besvikelser och sent tappade poäng. Båda dessa gånger har emellertid Arsenal spelat med kraftigt försvagade lag, men den här gången spelades bästa möjliga lag och resultatet blev således också mycket bättre. Wigan inledde i ett mycket högt tempo de första 7-8 minuterna och kunde så när ha tagit ledningen under den här perioden. David Jones slog ett vasst inlägg som Wojciech Szczesny petade undan framför en framrusande WIgan-spelare, men bollen gick rätt på fötterna på Jordi Gomez som hade ett jätteläge att sätta ettan men Andre Santos fick in en fot i rättan tid och styrde undan bollen till hörna.

Resterande cirka åttio minuter handlade sedan bara om bortalaget. Wigan orkade som väntat inte hålla tempot uppe särskilt länge och Arsenal började tuffa igång motorerna. Hemmalagets passningar började hamna allt mer snett medan de rödvita kom allt närmare ett genombrott, och efter 28 minuter satt också den första bollen i nätet. Thomas Vermaelen bröt mönstret genom att finta passning mot Per Mertesacker och i stället sätta full fart framåt genom mittcirkeln, och därefter lämnade han över bollen till Mikel Arteta som tog ett par rejäla kliv framåt i banan och kunde ladda stora bössan helt ostörd. Ali Al-Habsi i hemmamålet såg ut att reagera ganska sent och jag tror personligen att han kan ha varit skymd i skottögonblicket, men hur det än var med den saken så susade bollen in i buren.

Bara minuten senare var det dags igen, och det var något så unikt som ett mål direkt på hörna! Robin van Persie slog en hörna som såg ut att vara aningen för lång, men Thomas Vermaelen lyckades trots hård uppvaktning nå högst och bollen gick i en fin båge in vid den närmsta stolpen. Här kan man notera att Wigan (precis som Arsenal brukar göra) inte hade någon försvarare vid den stolpen, något som för mig framstår som ganska obegripligt. Men jag klagar inte den här gången, när det är vi som drar nytta av det så är det förstås bara bra!

En kvart återstod till halvtid och det kändes i ärlighetens namn som om det enda som kunde stoppa Arsenal nu var ett totalt sammanbrott, men något sådant kom aldrig. Det kunde ha stått 0-4 eller 0-5 redan i paus, Gervinho var framme i ett par bra lägen, Robin van Persie fick se Al-Habsi göra en fantastisk räddning på ett direktskott och det var nära än en gång på en hörna att bollen skulle ha hamnat framför fötterna på Laurent Koscielny som då hade haft i stort sett öppet mål.

0-2 stod sig emellertid, och den inte helt avancerade analys som gjordes bland oss på O'Learys i Gamla Stan (och, vågar jag gissa, mer eller mindre alla som såg matchen!) var att om vi bara fortsatte på samma sätt så skulle det här bli en kul eftermiddag.

Och det blev det. Wigan gjorde ett halvhjärtat försök att få en snabb reducering, men det höll i ungefär en minut och sedan var det Arsenal för hela slanten igen. Det borde ha resulterat i en straff och möjligen också rött kort för Wigans Steve Gohouri när denne i ett läge där Aaron Ramsey (efter fint samspel med Gervinho och RvP) hade fritt läge att skjuta först drog Ramsey i hans högra arm och sedan följde upp det med att sätta krokben - men domaren Mark Clattenburg som hade fri sikt från bara tiotalet meter valde obegripligt nog att fria. Wigan försökte kontra men misslyckades rätt kapitalt och Clattenburg omringades sedan av fyra-fem Arsenal-spelare som med stor förvåning i ansiktsuttrycken undrade hur i hela helsefyr det inte kunde bli straff. Det är bara att hålla med, det var en solklar straff alla dagar i veckan. Clattenburg hade rent allmänt ingen större dag på jobbet, det var många märkliga domslut och det var nog tur att Arsenal dominerade så stort spelmässigt att det inte spelade någon större roll. Mycket irriterande var dock att Alex Song fick ett gult kort i ett läge där han gjorde absolut ingenting, han blev i princip påsprungen av en Wigan-spelare och om något så skulle Song ha fått frispark, men i stället blev det frispark åt andra hållet och gult kort.

0-3 kändes under alla omständigheter allt mer oundvikligt, och efter 61 minuter var det dags. Det kom efter ett anfall där vi enligt The Guardian hade 33 passningar i följd innan Robin van Persie vände och vred lite i straffområdet och drog på ett hårt skott med högerfoten, och Al-Habsi kunde inte göra mer än att släppa en retur till Gervinho som i öppet mål kunde slå in en halvvolley till 0-3.

Var det inte avgjort tidigare så var det det nu. Arsenal ångade på i ett ganska bekvämt tempo som Wigan inte alls hängde med i och att det även kom ett fjärde mål var inte någon överraskning överhuvudtaget. RvP hade hunnit med att för ovanlighetens skull missa ett bra läge, och även Ramsey och Arteta hade fått se var sitt skottförsök gå strax över målet innan Theo Walcott, mannen som av vissa anklagas för att sakna spelförståelse, slet sig loss på högerkanten och i rätt läge slog bollen snett inåt-bakåt till van Persie som hade i stort sett öppet mål till 0-4.

Det var inte slut på chanser därefter, den inbytte Yossi Benayoun (Wenger gjorde ett trippelbyte direkt efter 0-4) lyfte i fritt läge bollen över Al-Habsi i riktning mot van Persie, men Gary Caldwell lyckades i sista stund få huvudet på bollen så att Robin inte kunde göra sitt andra mål för dagen i öppet mål.

0-4 till sist, med andra ord, och det kunde ha varit ännu större siffror. Arsenal gjorde genomgående en mycket bra match och alldeles oavsett att Wigan är ett lag i spillror (jag blir oerhört förvånad om de inte åker ur med god marginal) så gjorde de rödvita en bra och stabil insats. Segern innebar också att vi passerade Newcastle på målskillnad, och vi ligger tills vidare tre poäng före Liverpool som på måndagskvällen möter Fulham borta och för att Liverpool ska gå om oss krävs att de vinner den matchen med minst tre mål, så i nuläget ligger vi femma med bara två poäng upp till Chelsea på fjärdeplatsen. En lång bit återstår att vandra innan vi till att börja med ens är att topp fyra-lag, men det går i alla fall onekligen åt rätt håll.