Swansea blev för svåra

Allting började så bra. Inte ens fem minuter in i matchen serverade Andrej Arsjavin en boll i djupled till Robin van Persie som lurade brallorna av både en Swansea-försvarare samt målvakten Michael Vorm och dunkade in 0-1 med högerfoten. Vill man ha en bra start på en match så är det svårt att begära så mycket mer, men resterande 85 minuter var sedan ett enda långt mysterium.

Visst, Swansea spelade bra. Inget snack om den saken, men de hade också hjälp av ett Arsenal som i stället för att lyftas av det tidiga målet snarare verkade bli allt mer paralyserade ju längre matchen gick. 1-1 kom på straff i den 16:e minuten när en hemmaspelare gick omkull i straffområdet. Kanske var det korrekt, kanske inte, men jag kan inte komma ifrån känslan av att det känns rätt bittert att vi har blivit bestulna på ett flertal solklara straffar de senaste matcherna och så får vi en emot oss vid första bästa tillfälle. Jag måste också säga att jag såg ingen kontakt mellan Ramsey och vem-det-nu-var som föll som om han hade blivit skjuten, men domaren gjorde det uppenbarligen.

Målet som följde lyfte Swansea som nu satte högsta fart. De rödvita såg mest ut att springa runt och fundera på vad de skulle hitta på i stället för att bara köra och låta saker ske. Swansea fick göra lite vad de ville på mittfältet, men backlinjen i Arsenal fungerade ändå hyfsat så det blev egentligen inte så mycket skapat i chansväg för hemmalaget. Närmast kom Nathan Dyer som bröt in från högerkanten och avlossade ett skott som Wojciech Szczesny kunde rädda ganska enkelt.

Arsenal kom emellertid tillbaka en aning mot slutet av den första halvleken. RvP fick ett friläge, men skottet med högerfoten gick rakt på Vorm. Vi kan spekulera i om saker hade blivit annorlunda om det hade blivit mål, men det skulle ändå inte bli mer än spekulationer.

Arsenal öppnade även den andra halvleken i ett aningen bättre tempo. Theo Walcott, som så långt hade misslyckats med det mesta, blev mer aktiv och började skapa lite oreda i hemmaförsvaret. Som så ofta blev det dock inte mer än lite oreda, och inte ens tio minuter in i halvleken så slog Arsjavin en alldeles för lös passning till Aaron Ramsey mitt på egen planhalva och rätt vad det var så var Nathan Dyer frispelad och kunde dunka in 2-1 med ett hårt skott.

Efter 63 minuter fann Arsene Wenger det för gott att byta in både Thierry Henry och Tomas Rosicky i ett försök att få lite mer offensiv i laget. Det gav ett visst resultat, kvitteringen kom bara ett par minuter senare och den gjorde det på ett aningen oväntat sätt då Johan Djourou av alla människor slog en fin genomskärare till Theo Walcott som fri med Vorm chippade in 2-2.

Men säg den glädje som varar. Bara sekunder efter avspark tappade Arsenal bollen på mittplan och Danny Graham kunde placera in 3-2 i fritt läge mot Szczesny. Kalldusch, kan man kalla det.

Efter detta var det egentligen aldrig riktigt nära kvittering. Ett märkligt paralyserat Arsenal förmådde inte skapa särskilt många målchanser alls, och de sista 20 minuterna var bara en enda lång väntan på slutsignalen för undertecknad. Jag har inga patentlösningar och påstår mig inte veta bättre än någon annan, men ska vi kunna knipa en plats på topp-fyra så måste något hända och det väldigt, väldigt snart.