Mäktig vändning mot Villa

Januari hade hittills utöver en seger mot Leeds bjudit på tre förluster, som alla av olika skäl givit upphov till omväxlande desperation, uppgivenhet, krav på än den ena och än den andres avgång och snabba värvningar av allehanda spelare. Läget runt om laget inför mötet med Aston Villa kunde med andra ord ha varit betydligt bättre, och att det var ett hemmalag med självförtroendet långt nere under noll som klev ut på banan rådde det lite tvivel om. Lägg därtill att Villa har varit något av en mardrömsmotståndare på Emirates Stadium (bara en Arsenal-seger på fem möten!) så är det lätt att förstå den uppgivenhet och "nej, inte igen!"-känsla som spred sig efter att Aston Villa gjorde 0-1 efter en halvtimme. Målet gjordes efter en hörnvariant där Arsenal inte alls hängde med och Robbie Keane kunde ohotad slå ett inlägg till Richard Dunne som för ovanlighetens skull gjorde mål där det är meningen att han ska göra mål i stället för i egen bur.

Målet hade föregåtts av i stort sett en halvtimmes fruktlöst bollinnehav från hemmalagets sida med enstaka Villa-försök. Det gick ganska bra för Arsenal fram till sista tredjedelen, men det var ibland som om det stod en osynlig vägg runt hela straffområdet och Shay Given hade det ganska bekvämt i bortakassen förutom på en bra frispark från Thomas Vermaelen där Given fick sträcka sig för att kunna styra undan bollen.

Efter 0-1 blev det lite mer desperation från Arsenal och tempot drogs upp en liten aning, men målchanser blev det fortfarande inte mycket av. I stället kunde Villa på tilläggstid i första halvlek kontra och bollen hamnade hos Darren Bent som drog på ett skott som Fabianski släppte retur på och bollen gick rakt till Bent som ur ganska snäv vinkel kunde slå in 0-2. Kanske borde Fabianski ha kunnat tippa bollen till hörna, men det var samtidigt ett hårt skott från ganska nära håll så jag vill inte kritisera honom alltför hårt.

Inte mycket talade i detta läge för Arsenal, men i den andra halvleken började det ändå skapas en del chanser. Per Mertesacker fick se en fin nick efter hörna räddas på mållinjen, och Aaron Ramsey hann med att skjuta rakt på Shay Given i ett ganska bra läge - men det skulle ändå bli Aaron själv som startade vändningen. Hårt jobb på mittplan av Ramsey och en perfekt glidtackling gjorde att Alex Song kunde avancera framåt med bollen samtidigt som Aaron satte full fart mot straffområdet. En fin passning och en desperat och totalt feltajmad Richard Dunne-tackling senare hade Arsenal blivit tilldömda en av säsongens klaraste straffar, och den straffen tog Robin van Persie hand om och slog in på ett mycket behärskat och mer eller mindre otagbart sätt intill Givens högra stolpe. 1-2 och kontakt igen!

Vi skulle inte heller behöva vänta länge på kvitteringen. Theo Walcott, som gjorde en i mitt tycke mycket bra andra halvlek, satte av längs högerkanten och bröt sig in mot mål och från mycket snäv vinkel fick han bollen förbi Shay Given, men bakom fanns Alan Hutton som försökte rensa undan bollen. Det bar sig dock inte bättre för honom än att han träffade den framstormande Walcott och bollen seglade i en elegant liten båge in i det tomma målet. Tur? Absolut, men delvis också resultatet av ett mer direkt spel och att vi vid det tillfället hade tre spelare nära situationen vilket med andra ord dels ökade sannolikheten för att bollen skulle gå till någon av de våra, och också satte motståndarna under mer press.

Och om reduceringen lyfte Arsenal var det ingenting mot vad kvitteringen gjorde. Plötsligt var alla spelare överallt och vi vann varenda närkamp. Laurent Kosciely satte av på en av sina allt vanligare offensiva raider vilket satte griller i huvdena på Villa-spelarna, och jagad av Villas anfallare Darren Bent sprang Koscielny in i straffområdet och Bent satte in en klassisk anfallartackling - dvs inte ens i närheten av bollen och domaren Michael Jones (som, måste jag säga, svarade för en femstjärning insats - det slog mig efter matchen att jag inte kunde komma på en enda miss han hade gjort och jag hade knappt ens tänkt på att han var på banan vilket är det bästa betyg man kan ge en domare) kunde blåsa för dagens andra solklara straff.

Att lägga två straffar i samma match brukar vara lite knepigt, så jag satt och funderade på om vi skulle byta straffläggare vilket de flesta lag brukar göra när man får två straffar i samma match. Jag insåg dock snabbt att vi hade ingen annan van straffläggare på planen, så det blev van Persie igen. Den här straffen var inte alls lika bra, men Given som kastade sig åt höger var ändå inte ens nära att ta bollen som gick till vänster om mitten. Jag är inte helt säker på att han hade tagit den även om han hade gått åt rätt håll, men hur det nu än är med den saken så hade vi nu på sju minuter vänt ett underläge till ledning och minns jag rätt så är det här första gången sedan Bolton hemma för nästan exakt två år sedan som vi har vänt ett tvåmålsunderläge till seger.

Skulle vi fortsätta att bomba på i jakt på fyran? Jo, de närmaste minuterna gjorde vi det men utan utdelning. Aston Villa försökte samla ihop sig, men det blev mest ett par halvhjärtade försök till inlägg och på tränarbänken fick Villas Alex McLeish med jämna mellanrum helt obegripliga utbrott på linjedomaren, bland annat blev han helt skogstokig efter en avvinkning där Villa-spelaren ändå inte hade haft en chans att nå bollen innan den hade gått till inspark. Närmast kom de efter en frispark där någon (det var svårt att se vem även på repriserna) skarvade ner bollen mot mål men Fabianski stod rätt och greppade bollen utan större problem. Jag kom på mig själv med att under sista kvarten sitta och känna mig helt lugn, Villa hotade egentligen inte alls och för första gången på ett par matcher kändes vi stabila bakåt.

När det bara återstod en minut av ordinarie tid var det dags för två byten, och Thierry Henry får ursäkta men det mest glädjande i detta dubbelbyte var att den andra spelaren som fick kliva in var Bacary Sagna som nu alltså gjorde comeback efter skadan som han åkte på i oktober. Han klev in på sin högerbacksplats, och Francis Coquelin (som åter visade att han är en jättetalang som dessutom behärskar flera olika positioner) fick kliva upp som ytter. Sagna fick inte röra bollen så mycket då Villa knappt ens orkade försöka anfalla längre, men Thierry Henry fick ett läge där han nästan såg ut att bli förvånad över hur fri han blev och sedan kom av sig en aning och aldrig hann få iväg något avslut.

Kort därefter blåste Michael Jones av matchen, och en lika skön som viktig vändning var ett faktum. Förhoppningsvis kan segern ge lite självförtroende, vi har en viktig match på onsdag mot Bolton. Spelar vi som vi gjorde i den andra halvleken så vinner vi utan tvekan den matchen, så låt oss hoppas att vi kan göra det.