Medlemmar: 5528 st.
Visa menyn

Dyrgripen kommer aldrig mer att bäras

sön 2 sep 2001 kl 15:00

På sydspetsen av Fyn ligger Svendborg. En alldeles ovanligt charmig pärla, som för alltid fångat en del av mitt hjärta. En vacker sjöfartsstad, som med sina ringlande kullerstensgator och vackra gårdar får känslor i spinn. Det var här, på den lokala krogen Börsen på Gerritsgade, jag hade tänkt följa vårt möte med Leeds. Vi är Arsenal.

En nybliven ordförande för den svenska supporterklubben ska se Arsenal på TV.
En alldeles underbar kväll, som inletts på Valdemars Slot, skulle förgyllas av en seger på vårt Highbury.
Det blev inte så.
Jag lyckades inte ens hitta en TV med bilder från Arsenal mot Leeds, men å andra sidan ska man inte utmana ett helt land. FC Köpenhamn mötte ju Lazio i Rom i kampen om en plats i Champions League. Min rödvita tröja noterades inte ens med en axelryckning?
Mitt försök med blåa FCK-strumpor var iskallt.
FCK hade inte en chans.
Mitt Arsenal föll.
1-2.

Svendborg är dock alldeles för trevligt för tråkiga miner så till tonerna av "Arsenal", som studsade mellan husväggarna lämnade vi Börsen för en tur mot hamnen. På vägen ner, när "Arsenal" blev väl högt hördes en rejäl knackning på ett fönster.
"Undskyld", låg på läpparna, men istället möttes man av en stor Arsenalflagga i fönstret och ett nytt leende.
"Dejligt!"
Det kan egentligen bara vara det i Danmark.
Vi tog upp sången igen.<p>

Knappt 90 timmar senare tog så min rödvita karriär ett steg i en drömvärld på helgedomen i norra London. Jag flög över för matchen mot Leicester, men mitt uppdrag var ju viktigare än så den här lördagen.
Arsenal Football Supporters Club - Sweden bildades den 11 augusti på Stopet. Höstens första resa till London skulle ge fart i vårt samarbete med klubben i London på 154 St Thomas's Road.
Jag var inte det minsta orolig för Leicester, men pulsen steg i samma ögonblick biljetten till North Bank landade i min hand. Charlie George, den hjälten från Wembley 1971, hade fixat den. Jag styrde stegen mot klubbens egen bar längs Gillespie Road, i skuggan av North Bank.
Bob Wilson, Tony Adams, Liam Brady, Bertie Mee, David Miles och Pat Rice - de är alla stora, rödvita idoler - och de finns med på medlemskortet och är en länk in till världens arena.

Barry Baker, en snäll och ständigt leende man, sköter  supportrarnas kontakt med AFC. Det är ett inte alldeles lätt jobb.
"Vi får 100 biljetter till varje match från Arsenal. Det räcker inte långt", berättar han och suckar.
"Jag har förresten en biljett till dig här. Den är från Tony Adams", säger Baker plötsligt.
"Jag har ju biljett?"
Baker avbryter mig.
"Den är till spelarbaren. Du är välkommen dit efter matchens slut! Tony bad mig ge den till The Crazy Swede.
Det är ju du?.
OK.
Var är dolda kameran?

Jag tittar mig snabbt om, men står där med biljetten i min hand och kommer skydda den mot allt i världen de närmaste timmarna. Jag hade, förresten, rätt. Ett smått pinsamt Leicester var en enkel match.
4-0 och tio klara målchanser senare lämnar jag, lycklig, min plats och svänger upp på Avenell Road mot en drömvärld. Utanför grindarna till spelarbaren står ett 100-tal personer, men jag bara viftar med biljetten och möts med lugnt ett "Welcome, Sir" av vakten.
"Nice".
Det serveras dryck och goda snittar med rostbiff, ost, tomat, kyckling och räkor. Jag smyger mig försiktigt  fram och väntar på min tur. Två minuter senare glider plötsligt Sylvain Wiltord in i rummet.
I samma ögonblick blir jag tolv år gammal och minns den stora lyckan varje julafton? Här ska pratas, ta bilder och be om autografer.
Bara minuter senare vimlar det av våra stjärnor. Jag finner mig plötsligt mellan en trio tunga namn med Ashley Cole, Martin Keown och Richard Wright. Målvakten Wright är en stor man med stort hjärta.
Är du inte rädd för att hamna i skuggan av Englands No. 1?
- Nej, jag hade aldrig tagit steget från Ipswich annars. Vi kommer spela många matcher den här säsongen. Min tid kommer, säger han lugnt innan vi börjar prata om Sverige.
Det sprids ett visst sorl i rummet, när två världslirare gör entré.
Vieira och Henry tar sig tid, snackar och skriver på min tröja.
Mitt leende kan, liksom, inte bli större.
Min röda tröja känns varm, har en del fläckar från den så sedvanliga uppladdningen i pubmiljö tidigare den dagen, men också värdefulla namn.
En tanke slår mig på vägen tillbaka till verkligheten, till folkmassan (de står kvar där) och Avenell Road.
Min tröja är på Highbury för sista gången.
Dyrgripen kommer aldrig mer att bäras.