Nervös väntan på Paris
När domaren Valentin Ivanov blåste straff i tisdags kändes det bara så typiskt Arsenals säsong. Ingenting har stämt i ligan där oförmåga och otur har sabbat Arsene Wengers fina svit av bara första- och andraplatser.
Men att straffavblåsningen kom kändes också väldigt icke-typisk för Arsenals Champions League-säsong, där faktisk allting har stämt – och vi till och med har haft tur emellanåt.
När man sedan såg Riquelmes flackande och osäkra blick när han skulle lägga upp bollen var det inte svårt att räkna ut att han skulle missa. Och ännu säkrare blev på det blev jag när stenstoden Jens bara svällde av självförtroende.
Lehmann räddade naturligtvis straffen, och med tanke på det och även DEN räddningen på Rauls avslut i returen mot Real Madrid så är det enkelt att utse tysken till säsongens viktigaste spelare.
Kanske till och med den bäste, även om King Kolo och Henry säkert har ett och annat att säga om den saken.
Nu är vi dock framme i Paris och då det redan nu flyttat in fjärilar i min mage, så undrar jag hur det kommer att kännas den 17 maj. Det kommer inte att bli mycket vettigt gjort den dagen.
Barcelona kommer att stå för motståndet och visst är det en drömfinal. För neutrala åskådare, vill säga.
En drömfinal för mig hade varit Arsenal mot ett lag som, tja, Leyton Orient mot vilka The Gunners inte skulle kunna förlora. Tyvärr faller det på sin egen orimlighet och vi får dras med Barca istället.
Att välja mellan Milan eller Barcelona som motståndare är som att välja mellan pest och kolera, men jag tror att kolera faktiskt passar Arsenal bäst. Milans lagmaskin skulle lätt kunna mala sönder Arsenalungdomarna, medan ett Barcelona, som liksom Arsenal spelar mycket på inspiration, inte alls bjuder på samma tunga organisation.
Men Barcelonas offensiv är långt bättre än vad Arsenal tidigare har stött på den här säsongen, och finalen i Paris kommer att bli ett generaltufft test för backlinjen. Om det blir så att Senderos inte kan spela måste Campbell hitta storformen på drygt två veckor. Annars kommer Eto’o springa åttor runt den tunge engelsmannen, och för det scenariot finns inte någon plats i Arsenaldrömmarna. Inte ens Toure kan inte ta hand om Guily, Eto’o, Ronaldinho och c:o ensam.
Hur går det då?
De flesta objektiva tyckare verkar redan ha utsett Barca till vinnare. Min magkänsla säger dock något annat, för det har sedan Real borta funnits en beslutsamhet i Arsenal – vi ska bara vinna.
Visst kan det bara gå på ett sätt?