Besvikelse och revansch

Sedan kom Freddie till The Gunners och min passion för Arsenal övergick till en ren kärleksförklaring. Visst har det funnits många profiler som jag håller extra varmt kvar i mina tankar: Bergkamp, Henry, Adams, Seaman, Vieira ... Nu är det en ny tid och nya profiler som börjar rota sig i själen och nu skulle jag bara vara med från början och uppleva detta Arsenal på plats. Jag och min fru bokade flygbiljetter på senvintern 2010 för att komma över och se Arsenal – Fulham. Tänka sig att då låg vi även och nosade om ligatiteln. Tänk om min första nära kontakt med Arsenal även skulle få innehålla en ligaseger. Tankarna grodde och euforin steg, jag var lycklig, mycket lycklig.

Något hände sedan. Fabregas blev skadad vi åkte ut med dunder och brak mot Bar-na i CL. Vill inte skriva hela namnet på denna gudsförgätna klubb. De har satt sådana taggar i mig och de har bara blivit större och större. Visst de gjorde en bra match mot oss och det var inte mycket att säga om, men sedan. Efterspelet och alla uttalanden under hela sommaren. Ni vet vad jag talar om och jag går inte in mer på det.

Desto värre så stannade det ju inte med bara denna förlust i CL utan förlusterna kom ju även i ligan. Tydligen så var det inte bara jag som började känna frustration. Utan en viss vulkan fick även sitt utbrott. Dessvärre så gjorde det att jag och min fru aldrig lämnade Sverige och jag fick inte se mitt Arsenal. Besvikelsen sköljde över mig och våren blev inte alls den vackra och glädjefulla som jag målat upp innan. Jag skulle ju få gå på gatorna i London i matchtröja och världen skulle kännas så fullkomligt perfekt ”röd och varm”. Nu blev den ”blå och kall” Chelsea tog hem det och Arsenal var till slut aldrig nära. Besvikelsen och sorgen. ibland blir den så otäckt påtaglig. Den greppar tag i dig och kramar ur dig. Usch släpp mig, håller på att kvävas känns det som.

Sommaren går och vi har bröllopsdag. Jag känner lite på paketet som jag fått från min fru och undrar. Min fru har tidigare deklarerat att hon är så nöjd med presenten. Vad kan det vara? Jag känner och klämmer, öppnar och det är nästan tomt. Vad menas? Men där ser jag den. En lapp. Den säger ”Du och jag ska till London den 21 augusti och se på Arsenal v Blackpool”. Ögonen vattnas (det gör de när jag skriver nu också). Min fru har tänkt på mig och bara mig. Jag ska få åka till London och se på Arsenal. Det är en underbar dag, solen skiner och lyckan är fullständig.

21/8: Vi lämnar Sverige tidigt på lördagsmorgonen och är på plats i centrala London på förmiddagen. Våra matchbiljetter blir levererade och vi tar oss mot hotellet via buss. Ett litet privat hotell som såg så fint ut på bilden, men väl på plats.
Ett litet rum nere i en skabbig källare, hmm. Strunt samma, klockan tickar och det är två timmar kvar till avspark. Vi måste skynda oss. Fram med kameran, på med halsdukarna och iväg. Vi går mot arenan. ”Titta där”, säger jag till min fru när jag ser en kille i Arsenaltröja. Sedan ser vi en till och en till. Till slut är vi omslutna av Arsenalsupportrar och känslan som stiger i kroppen är bara fantastisk. Sedan tar vi oss runt ett hörn och tittar. Emirates Stadium där är det ”Linda, Linda ser du?”

Det känns overkligt, här är jag och jag är på väg mot Emirates, men det är på riktigt och det är underbart. Det är bara så vackert, jag ler och fullständigt bubblar inombords. Vi går in på arenan och nu känner jag hur min annars inte allt för fotbolls intresserade fru börjar bli helt betagen. Det går helt enkelt inte att låta bli. Vart ska vi sitta egentligen? Vi måste ju se våra platser. Vi lokaliserar oss och ser våran sektion. Går in och allt öppnar sig. Vilken arena, vilken matta. Vi går hänförda rad för rad nedåt. Vi kommer närmare och närmare planen. Till slut när vi nästan är framme vid planen ser vi våra platser. Vi ska sitta här, jag tror inte det är sant. Jag ska få sitta bara några meter ifrån planen snett bakom Arsenals bänk. Det är fortfarande en timme kvar till avspark och vi beställer en varsin öl.

Det är så mycket att ta in på arenan, atmosfären, bilderna och historierna på väggarna. Jag är världens absolut lyckligaste människa, det råder inga tvivel. Klockan går och det är dags för oss att inta våra platser. Arenan badar i rött och en stämning då cirka 60 000 personer väntar och ser framemot samma sak infinner sig allt mer. Spelarna gör entré och jag ser dem alla på riktigt. Allt är på riktigt, i verkligheten och det är himmelskt, rent magiskt. Domaren blåser igång matchen och mitt Arsenal sätter full fart. Jag ser framförallt en Theo Walcott som är mästerlig. I min första match på Emirates får jag jubla, nej vråla hela 6 gånger i ren glädje. Arsenal vann ju matchen med hela 6-0. Efter matchen tar vi oss mot shopen. Något måste inhandlas och förevigas från denna upplevelse. Ser en matchtröja med nummer 4 på ryggen och ljudet från publiken vid hans inhopp i matchen återupplivas ”We got Cesc Fabregas, We got…”. Jag bestämmer mig för den. En tröja som jag nu mer alltid drar på mig framför TV:n hemma när Arsenal spelar. Jag och min fru börjar så sakteliga promenera mot hotellet omslutna av glada Arsenalsupportrar. Innan vi tar oss tillbaka är vi såklart tvungna att slinka in på en pub och beställa en öl och bara njuta. Jag och min fru slår oss ned, pratar om upplevelsen och den är svår att greppa. Jag är så otroligt rörd och lycklig, så många härliga känslor i kroppen. Minnena från tidigare i år är som bortblåst, de har blivit bort fintade upp på läktaren precis som Blackpool blev tidigare idag.

Söndagen skulle också gå i Arsenals tecken. Vi vaknar upp i källarrummet. Jag försöker ta en dusch, men att få fram något varmvatten från dessa uråldriga ledningar verkar omöjligt, så jag ger upp. Stör mig inte heller en sådan här dag. Det finns helt enkelt inga motgångar. Inte efter det jag fick uppleva under gårdagen. Idag bär det tillbaka mot Emirates för fotografering runt arenan och ett besök på Arsenals museum. Tar in historian, läser, ser och tittar på allt. Jag är så stolt och glad över att vara en Arsenal supporter. Jag och min fru går här och tittar på allt samtidigt som världens bästa känsla från gårdagen lever kvar. Börjar se lite dimmigt då ögonen börjar vattnas samtidigt som leendet bara blir större. Jag har upplevt min drömresa, resan som jag tidigare skapat i mina drömmar och fantasier, men jag fick uppleva den. Jag kände den och jag levde ut den fullkomligt. I skrivande stund ligger vi tvåa i ligan och ”still climbing”.
Revanschens tid är inne!

Ett extra tack till min fru som tog tag i saken och gjorde denna dröm möjlig, jag älskar dig.