Medlemmar: 8537 st.
Visa menyn

Foto: Bildbyrån

Tålamod är viktigt, skriver Malin Hägg.

Krönika: Att lära av sina misstag

fre 13 sep 2013 kl 09:04

Vad lärde vi oss av Ramseys skada? I veckans krönika tar Malin Hägg en närmare titt på vikten av tålamod - hur tråkigt det än kan vara.

Tålamod.
Det är ett fruktansvärt tråkigt ord: Tålamod.
Vi lever i en värld där allting ska gå snabbt – och fotbollen är inget undantag. Vi har kortare och kortare tålamod när det kommer både till vårt lag och våra spelare. Vi vill se resultat – helst nu om inte redan i går.

Sättet som Aaron Ramsey behandlades på efter den horribla skadan han ådrog sig hos Stoke är ett av många exempel. Vi pratar om en mycket ung spelare som fick benet avsparkat av en motspelare. Det tar tid att komma tillbaka från någonting sådant, både fysiskt och mentalt.
Ramsey har varit under extremt hård press de senaste säsongerna. Det är många som har dömt ut honom och som förra säsongen menade på att han inte platsade i Arsenal längre.
När det var som värst fick han ta emot dödshot. Från människor som har mage att kalla sig Arsenalfans. Bara för att han spelade på den position han blev tillsagd att spela på.

Självklart är den typen av reaktion oförsvarbart. Men jag har hört många människor skrika en hel del om Ramsey, både på Emirates och på O’Learys i Gamla Stan. Saker som verkligen inte varit smickrande.
En stor anledning till varför Ramsey blev så hårt dömd var för att förväntningarna hade växt sig omöjligt stora under tiden som han varit borta. Ju längre en spelare är borta, ju bättre var han innan skadan och ju högre blir förväntningarna på honom när han väl kommer tillbaka.
Det tog tid, närmare 3 år, men Ramsey lyckades komma tillbaka och bevisa att han inte alls var så värdelös som många ville få det att låta som. Han är ett framtidsnamn, både för Arsenal och för Wales. Nu är han lika bra som, om inte bättre än, han var innan skadan.

Även om Jacks skadeproblem inte är lika allvarliga som Ramseys benbrott så ser vi ändå en del av historien upprepa sig med den unga engelsmannen. Hypen kring Jack har alltid varit stor, inte minst för att han är engelsman vilket adderar ett extra lager när det kommer till supportrar och, framför allt, media.
Förväntningarna på honom är skyhöga och det har alltid varit tänkt att han ska bära det engelska landslaget, och Arsenal, framåt de närmsta åren. De förväntningarna mattades knappast av hans skadeproblem, och upphetsningen var total när han fick en ordentlig försäsong den här sommaren.

Men föga förvånande har det gått trögt för Jack i början på säsongen. Han har fått speltid, men det har inte sett särskilt bra ut. Det går långsamt, han fattar felbeslut och dessutom har han en spelstil som bjuder in till tacklingar och han får en hel del stryk under en match.
Nu börjas det knorra i supporterled om att han inte är tillräckligt bra och att allt snack kring honom egentligen bara varit en hype. I media blev han sågad vid fotknölarna efter matchen mot Ukraina i tisdags, en match där knappast någon i det engelska landslaget stod ut – i alla fall inte på ett positivt sätt.

Men Jack är född 1992. Han har många, många år framför sig på den absoluta toppen. Och det måste få ta tid att komma tillbaka på topp efter en svår skada.
Att låta saker och ting få ta den tiden som det tar gäller inte bara skador. Vi var inne på det i det senaste avsnittet av Arsenal Swedens Podcast gällande Giroud. Han fick mycket kritik förra säsongen för att inte vara tillräckligt bra, och visst kan man knappast säga att han omedelbart fyllde det hål som en viss holländare lämnat efter sig.

Men det tar tid att anpassa sig för en ny liga. För vissa går det snabbare, som för Cazorla, och för vissa tar det längre tid. Om Giroud håller måttet eller inte tänker jag inte spekulera i just nu men jag tycker att det behövs mer än en säsong innan man kan döma hur värvningen fallit ut.
Och är det någonting som jag hoppas att vi lärt oss av Ramsey-historien så är det att vi behöver ha tålamod. Både med skador och med nya värvningar.

Jag vill verkligen inte dämpa den extas vi känner inför värvningen av Özil och den kapacitet som han tillför till laget. Men det jag vill är att vi – innan vi dras med i medias klickhets och motståndarfansens psykningar – försöker hålla fast vid det där ordet hur tråkigt det än är.
Tålamod.