Medlemmar: 6067 st.
Visa menyn

Foto: Bildbyrån

Trots att det tagit Theo Walcott väldigt lång tid att nå 100 mål ska han hyllas, skriver Arsenal Swedens ordförande Axel Asplund.

Krönika: Walcott förtjänar att hyllas

tis 21 feb 2017 kl 16:28

Theo Walcott blev i och med målet mot Sutton den 18:e Arsenalspelaren som har gjort 100 mål eller fler för klubben. Han har blivit del av den exklusiva skaran där klubblegendarer som Thierry Henry, Ian Wright, Cliff Bastin, Dennis Bergkamp och Alan Smith återfinns. Det är en bedrift 27-åringen ska hyllas för.

Arsenals bästa målskyttar genom tiderna

1. Thierry Henry 228 mål/377 matcher
2. Ian Wright 185/288
3. Cliff Bastin 178/396
4. John Radford 149/481
5. Jimmy Brain 139/232
5. Ted Drake 139/184
7. Doug Lishman 137/244
8. Robin van Persie 132/278
9. Joe Hulme 125/374
10. David Jack 124/208
11. Dennis Bergkamp 120/423
12. Reg Lewis 118/176
13. Alan Smith 115/347
14. Jack Lambert 109/161
15. Frank Stapleton 108/300
16. David Herd 107/180
17. Joe Baker 100/156
17. Theo Walcott 100/370

Arsenal spelade fortfarande på Highbury när Walcott värvades - så länge sedan är det. Han var en del av det spektakulära januarifönster 2006 då Wenger tog in honom, Abou Diaby och Emmanuel Adebayor. Förväntningarna var enorma på den då 16-årige Southamptonspelaren, som redan hade gjort debut och blivit målskytt i The Championship. Tron på Walcotts talang var så stor att han osannolikt nog togs ut Englands trupp av Sven-Göran Eriksson till VM i Tyskland, vilket ledde till det pikanta faktum att han debuterade för Englands A-landslag innan han hade debuterat för Arsenal i Premier League.

Frågan är om Walcott har mått bra av att karriären inleddes med dessa enorma förväntningar från omvärlden. Att det finns en känsla av ouppfylld potential runt honom är nog en direkt konsekvens av detta.

Många gånger har Theo Walcotts Arsenalkarriär varit frustrerande att följa. Varje gång det har känts som att han har varit redo att ta klivet från en gedigen, talangfull spelare till den nyckelspelare och skyttekung han glimtvis har visat att han har kvaliteterna för att bli, har det kommit ett bakslag i form av en skada eller en formsvacka där hans spel på sin höjd har räckt för att dominera på Championship-nivå. “Consistent in patches” som han famöst beskrev sig själv är en talande beskrivning - ojämnheten har stoppat honom från att bli den spelare vi hade hoppats på.

Trots det har Arsene Wengers förtroende för Walcott varit orubbligt. Där andra spelare kanske hade skeppats iväg har engelsmannen erbjudits ett nytt kontrakt. Jag har flera gånger hävdat att Walcott snarare har fått kontrakt baserade på den potential han besitter än på vad han faktiskt har åstadkommit på planen. I det sammanhanget är det är talande att han är den av spelarna på 100-listan som har behövt flest matcher för att nå 100 mål.

Nu är Walcotts karriär naturligtvis långt ifrån över. Han har rimligtvis tre-fyra år kvar på en hög nivå, och - jag skriver detta med en dåres optimism - kanske har det lossnat för honom nu. Målmässigt har han redan nu med sina 15 mål gjort sin näst bästa säsong i Arsenaltröjan och de djupare svackorna har lyst med sin frånvaro. Är detta säsongen som lyfter honom till en högre nivå?

Walcott har relativt ofta varit en man för de stora matcherna. Det var en vana som inleddes redan vid mål nummer ett - i ligacupfinalen mot Chelsea 2007 - och har fortsatt över mål i toppmatcher mot Chelsea - minns den berömda halka-omkull-finten 2012, Manchester United och Tottenham till målet som satte tonen i FA-cupfinalen mot Aston Villa 2015. En annan topprestation jag gärna minns är förspelet till Adebayors mål på Anfield i CL-kvartsfinalen där Walcott drev bollen från straffområde till straffområde och serverade togolesen som satte målet som borde ha tagit The Gunners till semifinal.

Personligen minns jag också gärna hur jag på något märkligt sätt hamnade tillsammans med Walcott och Justin Hoyte i en hiss inne på Emirates i samband med att jag var där och gjorde intervjuer. Han var blyg, men ställde upp och skrev en autograf till en annan påpasslig hissresenär.

Walcott har alltid framstått som ytterst polerad och ordentlig. Tråkig rentav - eller en dröm för Arsenals PR-avdelning. Där Jack Wilshere har bjudit på cigarett- och fylleskandaler i vilka tabloiderna verkligen har kunnat frossat har Walcott snarare visat upp en rekordelig familjefarsida där inget skit har funnits att gräva fram. Därför var det extra kittlande att det var just Walcott som valde att håna Tottenhamfansen från båren genom att med fingrarna visa det aktuella resultatet i FA-cupmatchen för drygt tre år sedan efter att han hade skadat knät. There’s a crack in everything - that’s how the light gets in, som Leonard Cohen diktade.

Walcott är en av de stora Arsenalmålskyttarna, det kan ingen förneka. Att göra 100 mål är en stor bedrift, även om han har haft över ett decennium på sig. Men han har fortfarande en bit kvar för att räknas in till de stora klubbikonerna. För det krävs det mer än “bara” mål - fråga bara Robin van Persie. För det krävs det fler titlar. Ett par FA-cuptriumfer är ingenting som leder till en staty utanför Emirates.

Theo Walcott är en viktig spelare för Arsenal, men han måste prestera på topp för att Arsenal ska nå titlarna. Målskyttet den här säsongen har varit till belåtenhet så här långt och i linje med vad både supportrarna och, säkert, han själv kräver. Men han behöver vara än mer “consistent”. Precis som de andra spelarna i klubb 100 var.