Medlemmar: 3658 st.
Visa menyn

Foto: Bildbyrån

Det blev stökigt mellan spelarna flera gånger under matchen.

Krönika: De starka känslornas derby

mån 3 dec 2018 kl 13:15

Trots att matcherna mot sp*rs alltid är viktiga matcher var det länge sedan ett derby väckte sådana känslor bland spelarna som gårdagens match. Dagens Arsenalspelare har anammat rivaliteten och det är vackert att se.

Man tänker att man egentligen borde vara van vid att slå sp*rs vid det här laget. Under mina ungefär 20 år som aktiv Arsenalsupporter har jag ju ändå varit med om betydligt fler vinster än förluster. Trots allt prat om maktskifte i norra London kvarstår faktum att senaste gången de slog oss på vår hemmaplan var i december 2010. Men det där med statistik betyder inte så mycket när man sitter och väntar på avspark, betyder ännu mindre när matchen pågår och när den väl är slut och man står där som segrare, igen, är det bara en skön påminnelse om att norra London är precis lika rött som det alltid varit.

Gårdagens vinst var viktig på många olika sätt. Dels var det en skalp för Emery som hittills har två förluster och en oavgjort mot våra övriga toppkonkurrenter, och dels kändes den viktigare än på länge för oss. När man har många nya spelare på planen (och den här gången hade vi en hel del som inte har så mycket erfarenhet från sp*rsderbyn sedan tidigare) är en sak man oroar sig för att de inte ska förstå hur betydande den här matchen är. Då är det viktigt att våra äldre och mer rutinerade spelare, de som varit med ett tag, visar vad det är som gäller. Och det verkar som att samtliga spelare har förstått budskapet.

Det blev stökigt mellan lagen flera gånger under matchen och det där adrenalinet är ändå det som gör att man fullkomligt älskar derbyn. Sättet som spelarna svarade upp mot provokationerna från Spursspelarna, och framför allt sättet som de backade upp varandra på, var underbart att se. Det där är något som jag saknat hos våra spelare de senaste säsongerna, men den här gången bjöd de verkligen till. Bellerin tände till i varenda närkamp och sättet som han har Xhakas rygg när han fälls i slutet av matchen var väldigt talande. Likaså hur bänken tänder till under Diers firande, Torreiras glädjefnatt vid sitt mål, Emerys engagemang från sidlinjen och hur Sokratis även efter matchen är slut skäller ut Son för filmningen vid straffen. Det här betydde något för våra spelare, och det är fantastiskt vackert att se.

Vi har sett en skiftning i mentalitet i det här laget jämfört med de senaste säsongerna. Det gäller inte bara på planen utan även utanför den, inte bara spelarna utan också alla runt omkring laget och inte minst bland oss på läktaren. Emirates Stadium igår var en gungande massa av sjungande supportrar och stämningen var något alldeles extra. Man ska inte underskatta hur sånt kan få laget att lyfta sig ännu mer. Alla supportrar på plats under gårdagen har också en del i den här segern.

Men vi ska naturligtvis inte glömma Unai Emery. Innan matchen var det mycket snack om saknaden av Özil och det spekulerats vilt kring vad det är som gör att tysken inte fanns med i truppen. Klubbens officiella uttalande säger att det har med en ryggskada att göra, men många verkar vara övertygade om att de ljuger. Huruvida de gör det eller inte har jag absolut ingen aning om, men det är värt att notera att klubben inte verkar kunna vinna när det kommer till just Özil. Så snart han inte startar börjar spekulationerna kring hans frånvaro, och om klubben inte säger någonting alls förutsätter alla genast det värsta. Om de däremot förklarar hans frånvaro med skador är alla övertygade om att de ljuger. Jag tycker personligen att en ryggskada (eller ’back spasm’ som klubben sa) inte verkar helt osannolikt då han dels inte tränat med laget inför matchen, och dels haft problem med ryggen tidigare. Den typen av skador känns som att har man en gång ådragit sig en krävs det inte mycket för att den ska blossa upp igen.

I Özils frånvaro såg vi Mkhitaryan, Aubameyang och Iwobi som vår anfallande trio. Både Iwobi och Mkhitaryan hade problem med att få till det i första halvlek och även om ingen av dem gjorde några jättemisstag såg det ut som det ofta sett ut för dem tidigare under säsongen: felbeslut, slarv och misslyckade passningar eller avslut. Det var modigt av Emery att göra ett dubbelbyte redan i paus, och jag tycker verkligen att han förtjänar cred både för att han vågade göra bytena men också för att de gav direkt resultat. Ramsey låg bakom passningen till kvitteringsmålet och de båda nyinbytta kombinerade fint när Lacazette gjorde ledningsmålet. Det var också skönt att se att när Mustafis skada tvingade oss till ett byte i 71:a minuten fanns en tydlig plan B. Vi bytte in Guendouzi och ställde om till en fyrbackslinje utan att för den delen förlora den offensiva pressen och sp*rs var (förutom ett par chanser) egentligen aldrig riktigt nära.

Vi gör en av de bästa första halvlekarna för säsongen, och trots det ligger vi under i paus. Men som så många gånger tidigare går vi ut och gör en ännu bättre andra halvlek. Det här laget klarar av att vända underlägen och istället för att hänga med huvudena och ge upp när något går emot oss knyter vi nävarna och steppar upp. Det är fantastiskt skönt att ha den kraften inom laget. Nu kostar vi på oss en dag till av njutning innan det är dags att vända blicken mot Manchester på onsdag. 

PS! Rainbow Laces-kampanjen är en av de finaste under hela Premier League-året och jag är så stolt över att Arsenal alltid tar ett tydligt ställningstagande för att alla ska vara välkomna i vår klubb. Arsenal är stil och klass – har alltid varit och kommer alltid att vara.

PS2! Att det kastades ett bananskal mot Auba efter hans mål från sp*rsklacken är vidrigt. Dock positivt att kastaren genast identifierades och arresterades, samt att sp*rs tagit tydligt avstånd från beteendet. Sånt skit hör inte hemma inom fotbollen.