Medlemmar: 7194 st.
Visa menyn

Foto: Bildbyrån

Starka känslor efter segern mot Valencia som tog Arsenal hela vägen till Baku.

Krönika: Något otydligt om kärlek och hat

fre 10 maj 2019 kl 16:14

Nu tror ni att jag tänker skriva om Europa League och om  Arsenal som har tagit sig till en europeisk cupfinal, något som är rätt så ovanligt. Det kommer inte den här krönikan att handla om. Den kommer handla om hur andra lags resultat påverkar oss supportrar. Kommer ni ihåg hur det kändes sent i tisdags kväll och kanske framförallt sent i onsdags kväll?

Jämför den känslan med hur ni kände igår efter att Arsenal hade tagit sig till final. Vilken känsla var starkast? Jag ska erkänna att jag kände mer i tisdags och onsdags än igår och det gör mig både arg och besviken på mig själv. När den där bollen rullade in på Johan Cruijff Arena var det som att luften gick ur mig helt, jag kunde inte fokusera och det blev helt tomt inom mig. Det var på gränsen till att jag mådde fysiskt illa och det tog mig ett bra tag innan jag kunde somna. Och då gällde det inte ens Arsenal! Dagen efter var det lite lugnare och då började jag fundera på vad det egentligen säger om mig som supporter – som Arsenalsupporter – när andra lags prestationer påverkar mig så pass mycket?

Man säger ju ”jag älskar mitt lag mer än jag hatar något annat lag” – är det sant? Om ni verkligen tänker efter, vågar ni svara ärligt? Jag ska svara ärligt, men inte just nu. Det är väl mer eller mindre etablerat att kärlek och hat är de två starkaste känslor en människa kan känna och att gränsen mellan dessa känslor ibland kan vara hårfin. Det är nog det som är fallet när det kommer till fotboll och supporterskap, eller någon annan idrott för den delen. Det är kärleken till sitt eget lag som gör att det är så lätt att verkligen verkligen inte tycka om (hat är för starkt om ni frågar mig) andra lag. Det jobbiga är när det där ogillandet påverkar en så pass mycket som det har påverkat mig den här veckan, så pass mycket att jag inte kunde glädjas ordentligt igår. Just där och då hade jag nog korsat den där hårfina gränsen, då jag lät mitt ogillande för andra lag påverka mina känslor för Arsenal. Jag erkänner. Jag var glad igår, det var inte det, men jag är rätt säker på att jag hade varit ännu gladare om det inte vore för det som hände tidigare under veckan. Nästan pinsamt att erkänna storleken på min bitterhet över andra lags framgångar. Det kan inte vara sunt att låta sig själv påverkas så pass mycket, skulle säga att det rent av är orimligt.

Det finns ingen logik i att känna så. Inget som händer på Anfield eller i Amsterdam förändrar Arsenals prestation eller situation den här säsongen. Arsenal blir inte bättre för att det går dåligt för lag som varit några av våra värsta rivaler i en turnerings om vi inte ens deltar i. Allt det där vet förnuftet men känslorna säger något annat. Den här veckans känslor påverkas såklart av vår prestation den senaste tiden, då vi gång på gång har gjort bort oss och inte kunnat leverera, trots flera chanser. Egentligen är det kanske inte så svårt, smärta är oftast lättare att hantera när man delar den med andra. Nog hade det varit lättare att hantera våra mindre imponerande insatser om vi fick dela det med lag som varit konkurrenter så länge, om de samtidigt som oss fick gå igenom det vi går igenom skulle det vara lättare att hantera vår besvikelse. Jag vet inte om det egentligen stämmer men om delad glädje är dubbel glädje borde delad smärta vara hälften så smärtsam, eller?

Nu ska jag svara ärligt på frågan jag ställde ovan. Jag älskar Arsenal mer än jag ogillar andra lag. Det gör ni också, det är jag rätt säker på. Och det gör de flesta supportergrupper. (Alltså inte att även de älskar Arsenal. Ni förstår.) Det är därför vi orkar även när det har varit så tungt som det faktiskt har varit de senaste säsongerna. För inte hade vi orkat hänga med under de jobbiga perioderna om det var viktigare för oss att det går dåligt för andra lag än att det går bra för Arsenal. Om vi ska bli lite smöriga och på gränsen till obehagligt känslosamma så ligger det nog något i att kärlek övervinner hat. Med det i åtanke – vi är i final!!

Det ni! Här kommer en liten hyllning till vårt lag som trots att de orsakat oss så mycket smärta, speciellt med tanke på den senaste tidens prestationer, levererade. Det var en imponerande insats på Mestalla och vi har återigen så mycket att tacka våra två anfallare. Var hade vi varit utan Lacazette och Aubameyang? Som tur var behöver vi inte tänka på det för vi har dom och mycket tack vare det ska vårt lag spela en europeisk cupfinal den 29 maj – det var länge sen vi kunde säga det. Det må inte vara den finaste av titlar men det är betydligt roligare att spela en final än att inte göra det.