Foto: Bildbyrån
Unai Emery fick inte med sig en pokal hem till London.
Krönika: Den där känslan
Ni vet känslan när man vaknar på morgonen utvilad och solen slingrar sig igenom de neddragna persiennerna, doften av nybryggt kaffe och rostade mackor som tränger in i sovrummet ända från köket. Det var inte en sån morgon jag vaknade till, utan en fruktansvärd mental baksmälla kryddat med ångest och besvikelse.
Som många andra medlemmar i Arsenal Sweden valde jag att kolla på matchen på The Flying Horse, där det hade samlats över 150 medlemmar. Bra stämning, sällskap och förväntansfulla supportrar räknade ner timmarna till avspark. Det bjöds på quiz och de man pratade med var både spända och förväntningsfulla. Nästan tre veckors väntan var över och Arsenal hade allt att vinna.
Man kan väl inte påstå att första halvlek bjöd på fotbollsgodis, men 0-0 och hoppet levde.
Men det var ett ynkligt Arsenal som kom ut i andra halvlek och resten av matchen är inte ens värt att nämna. Att förlora en Europa League-final med 1-4 är inte bara förnedrande och pinsamt utan det som var mest hjärtskärande var att se alla besvikna ansikten när matchen redan var avgjord i 70:e minuten. Jag överdriver nog inte när jag säger att besvikelsen kanske blev lite överväldigande även för mig, eftersom den kom så tätt in på sättet vi avslutade Premier League på. Nästan som att bli tvungen att kolla på sista avsnittet av Game Of Thrones två gånger.
Motivation slår klass brukar man säga, och de finska lejonen är väl ett praktexempel som vi kan hämta från förra veckans Hockey-VM. Men vi hade varken klass eller motivation i Baku den här kvällen och här tänker jag sluta skriva om laget och deras insats. Utan den här krönikan handlar om oss supportrar.
Efter slutsignalen när tomheten slog till köpte jag en öl och satte mig vid ett ledigt bord. Det dröjde inte många minuter innan jag omringades av vänner. Vänner som jag för bara 6 månader sedan inte ens visste vilka de var. Vänner som jag troligtvis aldrig lärt känna om det inte vore för Arsenal Sweden. Vänner som står långt ifrån mina politiska åsikter, vänner som jag inte har någonting gemensamt med förutom Arsenal. Men idag är de mina vänner.
Det är människor som lägger oerhört mycket tid och energi på en klubb de älskar, människor med en stor passion för Arsenal.
Det dröjde inte heller många minuter innan det började sjungas ramsor igen, skålas och pratas om nästa säsong. För det är väl det fotboll handlar om? Man skulle kunna skriva en bok om hur och varför alla vi supportrar håller på det lag vi gör, eller varför vi älskar Arsenal trots kvällar som denna och det finns väl inte något enkelt svar på det. Men en sak är säker och det är att vi kommer följa Arsenal nästa säsong också. Vi kommer vinna och förlora, vi kommer vinna titlar och förlora finaler och vi kommer att göra det tillsammans!
Ta några dagar till på er och sörj ordentligt, för i augusti kör vi igång igen. Tack till er alla som engagerar er, vi hörs till nästa säsong!