Krönika: Hylla den som hyllas bör!

Ibland kan det vara svårt att sätta fingret på varför man ogillar saker eller en viss person och i det här fallet handlar det om Pierre-Emerick Aubameyang. Trots sina många mål förra säsongen hade jag svårt att ta till mig honom. Kanske var det så barnsligt som hans klädstil, frisyr, hans bilar som han lade upp på Instagram eller att han missade så många lägen. Jag har till och med i en podcast jämfört honom med Yaya Sanogo som spelare utanför straffområdet.
Men hylla den som hyllas bör, så tacksam jag är att vi har dig i Arsenal Auba.

Det ska väl sägas att jag tycker att han har lagt i ännu en växel i sitt spel den här säsongen, och det är tack vare honom som vi står på 11 poäng idag. Men det är inte därför som han har lyckats trycka in sig i mitt hjärta.

Det gick rykten när han kom från Dortmund till Arsenal att han var en bråkstake och att han spred dålig stämning hos sina medspelare och så kanske det var i slutet. Men med sitt ständiga breda leende som går från öra till öra verkar Auba vara en glädjespridare i laget. En osjälvisk glädjespridare som har tagit de yngre spelarna under sina vingar. Det gick inte att ta miste på hans reaktion när Willock och Saka gjorde sina mål mot Frankfurt. Eller glädjen och kramen som han delade med Guendouzi efter 3-2-målet mot Aston Villa.

Aubameyang har också visat att man inte behöver vara en självisk striker för att lyckas i ett lag eller i en liga som Premier League. Hur ofta har man sett lagkamrater och rivaler i ett lag stå och bråka om vem som ska lägga straffen? Men inte Aubameyang, hans generösa gest mot Lacazette när han gav straffen till honom efter en tids måltorka förra säsongen är bevis på detta, och inte heller att förglömma när Lacazette tackade för senast och lät Auba lägga straffen efter straffmissen mot Spurs. Istället för att vara rivaler är det väl ingen som har undgått deras bromance i Arsenal. Det tror jag har lett till ett framgångsrikt samarbete mellan dem, och mot Villa var det dags igen. Han lät Pepe tar en straff för att hjälpa en lagkamrat komma igång med sitt målskytte. De här sakerna gör att till och med en kritisk person som jag blir blödig.

Att ha en personlighet som Auba i Arsenal är minst lika viktig som att ha vinnarskallar i laget. Kanske är det ett ledarskap som inte innebär att man åker på hårtorken i omklädningsrummet, eller att man står och gestikulerar argsint mot sina lagkamrater. Hans sätt att hjälpa sina lagkamrater verka ha skapat god stämning och ett gemenskap i Arsenal. Jag vågar till och med hjälpa Emery på traven och utnämna honom som Arsenals lagkapten.

Med andra ord så vill jag säga förlåt Aubameyang och tack för att du finns i Arsenal!