Det uteblivna antiklimaxet

FA cupvinsten i lördags satte på riktigt punkt för säsongen 2013-14. En förlust hade annars varit ganska symptomatiskt för säsongen, men nu ska jag inte gå händelserna i förväg. Det är dags för en sammanfattning och utvärdering av årets säsong.

:::

Efter en lång sommar där en nästanvärvning av Gonzalo Higuain och Yaya Sanogo var höjdpunkterna inleddes säsongen med en tripp till Asien. Motståndet var inte det bästa men vi fick se flera unga spelare, bland andra Kristoffer Olsson, och inte minst debuterade Gedion Zelalem. Pojken som kunde slå genomskärare som få andra. Vi bjöds även på en match mot City i Finland som lovade gott. Men när ligan väl drog igång var det som att Arsenal fortfarande hade försäsong. Förlusten mot Aston Villa på Emirates var droppen för många, hur irrationellt det än tycktes vara. Och irrationellt var precis vad det visade sig vara. Direkt efter svarade ett kraftigt ifrågasatt lag för två bra matcher mot Fenerbache och några segrar i ligan. Den riktiga vändningen lät dock vänta på sig, men den skulle komma.

Några timmar innan matchen mot Tottenham kom de första riktiga rapporterna om att något stort var i görningen och efter segern bjöd Wenger på ett lovade smil. Mesut Özil var på ingång och på kvällen då transferfönstret stängdes blev han klar. Den första riktiga världsklasspelaren Arsenal värvat på väldigt, väldigt länge.  Värvningen av Özil lyfte hela laget och vi ledde ligan stora delar av hösten.  Segerarna mot Liverpool hemma och Dortmund borta var höstens höjdpunkter och första halvleken hemma mot Napoli var den bästa fotbollen vi presterat på väldigt länge.

Men tyngre tider väntade. Chelsea, City och Napoli bjöd på tufft motstånd. Hela december var egentligen en tung månad som vi trots allt tack vare några segrar mot sämre motstånd kom ur som ligaledare. Men, så hände det som inte fick hända. Ramsey gick sönder, rejält. Och Theo Walcott drog korsbandet, när Tottenham åter besegrades utan insläppt mål. Men förstaplatsen i serien var snart ett minne blott. Utan deras djupledshot blev vår höga backlinje plötsligt väldigt utsatt och målen bokstavligt regnade in. Förlusterna var svåra att resa sig ifrån, de mindre lag vi så övertygande avfärdat under hösten blev plötsligt tuffa matcher.

På något sätt lyckas vi dock trots alla dessa tunga förluster och katastrofala insatser prestera i FA Cupen. Det är som att den formar någon typ av alternativ verklighet där vi fortfarande presterar bra. Ett något b-betonat lag lyckas slå det Liverpool som krossade vår startelva bara dagar tidigare och Everton visade sig vara en munsbit. Tottenham besegras även de så klart, utan baklängesmål som brukligt numer är.

Efter den tillfälliga toppen var vi åter i dödskuggans dal. Chelsea gjorde processen kort med vå kamikazetaktik och Everton var helt plötsligt ett annat lag än det vi slog ut ur FA cupen. Inte helt oväntat sammanföll denna dal misstänkt mycket med Mesut Özils skada. Vändningen skulle dock komma. När ett oinspirerat Manchester City oväntat åkte ur FA Cupen mot Wigan låg vägen till en efterlängtad titel nu helt öppen för Arsenal.

Semifinalen som sådan var en krampaktig historia utan vidare bra spel och en sen kvittering som räddade oss. Det blev ändock vändningen. Efter den matchen såg vi ett helt annat lag, nu avfärdades lag från den undre halvan åter med den enkelthet vi såg under hösten. Ramsey och Özil var tillbaka och livet lekte. Det grepp om fjärdeplatsen Everton såg ut att ha i slutet av mars var snart ett minne blott och Champions Leaguespel kunde säkras med hela två matcher kvar att spela. Från det fanns endast en sak i tankarna: Lördagen den 17e maj, Wembley stadium. FA Cupfinalen mot Hull.

Segern i den oerhört dramatiska finalen var så mycket mer än bara en cuptriumf, det var en triumf mot demoner som hemsökt klubben allt för länge. Det var en seger som ger något att bygga på, en nystart. Den gjorde även att säsongen som sådan inte kan betraktas som annat än den bästa sen 2007-08 med långvarig serieledning och efterlängtad titel som utgång. En seger mot alla tyckare och belackare. För i slutändan var det här en säsong som på något sätt borde ha avslutats med en förlust i en FA cupfinal vi på förhand var storfavoriter i.

Det var ju precis så det skulle gå till, vi skulle inte klara pressen. Vi skulle vika ned, vi är trots allt experter på misslyckanden. Länge såg det ut som att det skulle bli precis så, rivalerna skulle få som de ville. Vi skulle snubbla på målsnöret och de skulle fortsätta skratta åt oss. Men den här truppen är starkare mentalt än tidigare upplagor, de har inte gått åtta säsonger utan titel även om klubben gjort det. Tidigare år hade den där returen Curtis Davis rakade in varit dödsstöten, laget hade vikit ned sig, men inte i år. Istället kämpade de emot naturkrafterna och stod för den största vändingen i en FA cup final sedan 60-talet med en efterlängtad titel, skumpaducsch för Wenger och magnifik parad i Islington som resultat. Ett långfinger till tvivlarna. En myriad av råa kommentarer från andra fans som aldrig kommer få liv. Ett uteblivet antiklimax.

::::

Var går vi från detta? Hur tar vi oss an framtiden? Just nu gäller det att bygga på den framgång vi nått med det nya kapitalet vi har. Jag tror att vi har en väldigt bra chans att utmana ännu bättre nästa säsong. Vilka som ska ut och in ur truppen återkommer jag med till helgen i en genomgång av truppen och potentiella nyförvärv.