Att leka med de stora kanonerna

Det har varit mycket negativa känslor kring gårdagens match mot Chelsea. Samma gamla visa heter det, men var det verkligen det? Vi hade mycket av spelet och de gjorde målen, på det sättet var det precis som vi vant oss vid de senaste åren. Men jag tycker det är att göra det för enkelt för sig. I den här tylen av matcher har vi ofta haft mycket boll men sett väldigt sårbara ut, som att vi inte är på samma nivå och att de bara låter oss hållas. Tar man en mer kritiskt blick på matchen inser man snabbt att den egentliga skillnaden mellan lagen i den här matchen var Eden Hazards soloräd som ledde fram till straffen.

Chelsea skapade väldigt få chanser. Tänk efter, hur många gånger drog ni efter andan? Jag kan inte minnas någon utöver någon halvvådlig Szczesnydribbling. Diego Costa kom ingenstans. Hazard snurrade runt och Schürrle sprang mest löpningar i tomma intet. Defensivt hade vi kontroll på dem. Tyväerr gällde samma sak åt andra hållet. Vi letade och letade men fick aldrig någon riktigt klar målchans. Wilshere var nära att få ett friläge och Chambers hade ett farligt skott, men mer än så var det inte. Trots det kändes det inte som att Chelsea bara lät oss hållas, de var besvärade och fick slita rejält för att hålla oss borta.

Matcher som denna avgörs ofta av individuella prestationer. Hade Wilshere varit mer nogrann i sin mottagning hade vi troligen petat in en boll där, men istället var det Hazard som fick till en fantastisk dribblingsräd. Det avgjorde, för vänder vi på det och säger att Wilshere lyckas och Hazard snubblar till så är det vi som kontrar in 2-0 i slutet. Ja Costas mål räknas i statistiken men i en analys av matchen är det något som enbart uppkommer av att vi jagar en kvittering. Utan Hazards soloräd blir det inget läge för Costa.

Herr Soler spelade förresten fram till det målet, men var det någon som såg till honom innan det? Vi lyckades vara de som vann, eller åtminstone inte förlorade, mittfältet, och det var för mig den största signalen om att vi närmat oss rejält. Vi har alltid blivit överkörd där i de stora matcherna de senaste åren, men nu har vi istället kontrollerat det i två stormatcher i rad. Det kanske inte är så dumt med 4-1-4-1 i rätt matcher ändå.

Vi ska inte heller glömma att detta var ett helt ordinarie Chelsea i bra form borta på Stamford Bridge vi mötte med ett lag som saknar flera viktiga pjäser. Trots det såg vi inte någon utklassning, varken målmässigt eller taktiskt. Truppen är bredare än många säger, men en mittback behövs så klart.

Till syvende och sist var detta en jämn match mellan två topplag som avgjordes av en indivduell prestation. Det är så det är att leka med de stora kanonerna, även om man spelar bra och är på samma nivå förlorar man ibland. That's life. Jag är helt övertygad att om vi hade haft ljusblåa tröjor på oss och kallat oss City hade ingen pratat om att vi blev dominerade i den här matchen.