Krönika: Mr Bosman från Marseille

Mesut Özil har varit ett givet samtalsämne sedan ankomsten från Real Madrid, Aaron Ramsey fått välförtjänt uppmärksamhet i media efter sin förvandling och Oliver Giroud vunnit supportrarnas hjärtan efter den inledande säsongens målskörd. Stämningen är uppenbarligen på topp i Arsenal. Många supportrar har till och med börjat drömma om titlar igen efter bland annat den ovan nämnda trions bidragande.  Samtidigt finns det spelare som kanske inte förfogar över kvalitéer likt de här spelarna, men som trots allt bidrar genom ett digert arbete i det tysta. Mathieu Flamini tillhör den här skaran av spelare - med sin största styrka att få lagkamraterna att göra vad de är bäst på. Han är killen som en gång i tiden skapade ett starkt vänskapsförhållande med Cesc Fabregas både på och utanför planen, och därifrån hittade sin roll i karriären. Ibland blir det så uppenbart vilken inverkan den typen av spelare kan ha på det slutliga resultatet. Historien om killen från Marseille bevisar verkligen detta påstående rätt.

Att det finns olika vägar att gå i dagens fotboll är ingen hemlighet. Det är heller inget undantag med Flamini, men i hans fall är det färdvägen som är det intressanta i sammanhanget. Den här killen från Marseille har definitivt valt sin egen väg i livet - och satt sina avtryck därefter. Han har inte bara utvecklats på ett lovande sätt under karriären rent fotbollsmässigt. Han har även bytt klubb några gånger i oväntade lägen och samtidigt lämnat som ett Bosmanfall vid varje enskilt tillfälle. När den idag 29 – årige fransmannen lämnade AC Milan i somras var destinationen till en början först okänd. Sedan agerade Arsenals manager Arsène Wenger och rodde värvningen i hamn - för andra gången i karriären. Vid det första tillfället var han bosatt i Marseille, Frankrike. Det är med andra ord i den franska hamnstaden året 2004 den här historien har sin inledning. Den då unga fransmannen hade i det här stadiet packat väskorna för att ge sig ut på sitt första riktigt stora äventyr. Vad han då inte visste var vilken speciell resa han i själva verket skulle få vara med om.  

”Jag har alltid berömt Arsenals lojalitet, men deras attityd är helt oacceptabelt i det här fallet. Vi kommer nu att förbereda oss för en lång juridisk och administrativ process.”

Marseille - presidenten Christophe Bouchet var upprörd när han mötte media i slutet på augusti 2004. Den franska toppklubben hade precis förlorat 20- årige Mathieu Flamini till Arsenal efter en på sätt och vis lång och utdragen affär. Därtill lämnade han klubben gratis efter att kontraktet löpt ut. Marseille ansåg sig lurat och ville få kompensation för talangen. Dessvärre för deras del så slutade historien tvärt mot vad de hade hoppats på. Flamini hade redan tagit ett beslut om sin fotbollsframtid. Uppenbarligen fanns den inte längre i Marseille. London väntade runt hörnet.  

Livet i England var en ny erfarenhet för fransmannen. Den första tiden blev inte helt oväntat en acklimatiseringsperiod. Han förberedde sig för Premier League tillsammans med sina nya lagkamrater i Arsenal. Med tanke på att han anslöt till klubben under de oslagbaras tid var konkurrensen i tuffaste laget. Patrick Vieira och Gilberto Silva ansågs självskrivna på sina respektive poster i mittens rike - och den tre år yngre mittfältstalangen Cesc Fabregas värderades högt av såväl fotbollsexperter som managern Arsène Wenger. Den sistnämnde skulle han så småningom hitta ett effektivt samarbete med i ett senare skede – både på och utanför planen. 

Vänskapen med Cesc utvecklades under årens gång i klubben. De hade båda två målsättningen klar och det var att ta en fast plats i startelvan på sikt. Att de praktiskt taget var konkurrenter och vänner på samma gång förändrade inte situationen. Kanske visste de rent av att de en dag skulle kampera tillsammans på Arsenals mittfält. Flamini hade redan tidigt börjat inse vilka kvalitéer Cesc förfogade över. Ingen i klubben hade förvisso tagit miste på detta faktum. Det var bland annat av den anledningen som den sistnämnde hittade en annan roll för sig själv. Att försöka sig på konstycken och prestationer på Cescs nivå var i det närmaste att betrakta såsom felaktigt för hans fortsatta karriär. Vad han istället behövde göra var att hitta sin egen spelstil, vilket han snart även skulle. I den skulle han både göra Arsenal - och i synnerhet Cesc Fabregas - en stor tjänst i sitt fotbollsutövande. De var vänner och konkurrenter på samma gång. Snart skulle de också bli ett av Premier Leagues bästa mittfältspar.

När tiden spolas fram några år var läget förändrat. Då fanns där inte längre någon Gilberto Silva som ett exemplariskt exempel på ett mittfältsankare. Patrick Vieira hade även han packat väskorna med Turin och Juventus som destination. Numera hade Cesc och Flamini tagit över arbetsuppgifterna på en permanent basis. Det var en under en match i februari 2008 duons nykomponerande samarbete på riktigt blev bevisat. De var inte längre talanger utan istället tongivande spelare i ett titeljagande Arsenal.

Denna sena kväll i februari var AC Milan på besök för att spela Champions League – fotboll mot Arsenal på Emirates Stadium. Matchen hade många ansikten ur flera bemärkelser. Det var Italien mot England, Arsène Wenger mot Carlo Ancelotti och Kaka mot Cesc Fabregas. Milans välkända brasse tillhörde enligt många kategorin en av världens bästa spelare. Han var ämnad att leda den här upplagan av AC Milan. Det var Kaka som skulle skjuta klubben mot kvartsfinal i Europas finaste turnering. Men i Arsenal fanns en mittfältsduo som skulle sätta stopp för brassens framfart. De goda vännerna kompletterade varandra på ett ypperligt sätt. Fabregas var aldrig ensam i matchen mot Kaka. Han hade hjälp av Mathieu Flamini. Fransmannen tillät Cesc att utföra de mästerverk han själv aldrig försökt sig på. Ett nytt mittfältsankare gick att skåda – en sådan spelare som gör sina medspelare så mycket bättre bara genom att finnas där.

Flamini hade presenterat sig på allvar för Arsenals supportrar. Han hade gjort den defensiva mittfältsplatsen till sin egen och fyllde en funktion både Wenger och supportrarna ropat efter sedan Gilbertos tid. I dubbelmötet mot Milan visade han sin styrka genom att låta Fabregas spela sin egen fotboll och stå för avgörande prestationer. Efter ett mållöst första möte på Emirates Stadium var det på San Siro duons samarbete skulle ge resultat. Flamini städade, Fabregas avgjorde – resultatet av en gyllene kombination. Arsenal hade slagit ut Milan i Italien.

Pusselbitarna började falla på plats i Wengers lagbygge i och med Flaminis framfart. Fabregas hade förmånen att spela med en spelare som hjälpte honom utföra sina arbetsuppgifter på ett bättre sätt. Men glädjen blev på sätt och vis kortvarig. Efter säsongen stod det nämligen klart att han inte längre tillhörde Arsenal. Han lämnade klubben bakom sig efter att kontraktet löpt ut. Det skulle bli märkbart i framtidens Arsenal. I Flaminis fall en historia som gjorde sig påmind i den tidigare karriären. Han var fåordig när han för pressen bekräftade att övergången till Milan var ett faktum. Uppenbarligen var det med blandade känslor han fattade beslutet att lämna klubben där det på sätt och vis en gång började.

Jag kommer att spela i Milan nästa säsong. Affären är klar.

Milan tillhörde han fram till säsongen 2012/2013, då avtalet upphörde. Återigen var fransmannen ett Bosmanfall. Att han därefter skulle återvända till Arsenal kunde inte många först tro. Han tränade dessförinnan med klubben under en stor del av försäsongen – och imponerade på Wenger. Arsenal behövde, till Flaminis stora lycka, en till mittfältare. Efter en tid beslutade Arsenal att han skulle erbjudas ett kontrakt. Det sträckte sig tre år framåt i tiden. För Arsenals officiella hemsida berättade han om varför valet föll på London – klubben.

Faktumet att Arsène Wenger fortfarande är i klubben var väldigt viktigt i mitt beslut. Han känner mig väl och spelade en viktig roll i min karriär. Sedan ville Milan bara erbjuda mig ett tvåårskontrakt. I Arsenal fick jag tre år.

Mathieu är tillbaka i Arsenal. Till en början blev värvningen ifrågasatt av många supportrar med tanke på att han lämnade klubben 2008 med ekonomiska orsaker som grund. Men dessa supportrar tystades snabbt i och med fransmannens framfart. Många menade att han skulle få agera back- up, men efter skador på flera mittfältare har han fått chansen direkt och heller inte gjort någon besviken. 29- åringen har ingjutit trygghet i Arsenals spel. Det hålet han lämnade efter sin flytt 2008 har han täppt igen fem år senare i och med sin återkomst.

Han är en spelare som bryter mönstret i Arsenal och står upp när det behövs samt agerar pådrivare. Flamini är uppenbarligen inte den mest passningssäkra spelaren klubben förfogar över och han är heller inte den som säljer flest tröjor i klubbens supportershop, men trots det så innehar han några kvalitéer Arsenal ropat efter de senaste säsongerna. Med Flamini har klubben återfått stabilitet på mittfältet.  

Efter matchen mot Sunderland en tid tillbaka på Stadium of Light mottog jag ett meddelande av en god vän – en stor Arsenalsupporter som följt klubben i många år. Meddelandets innehåll satte verkligen huvudet på spiken. Det kunde inte sammanfatta situationen på ett bättre sätt.

Flamini är det bästa som har hänt Aaron Ramsey.

Faktum är att, efter Flaminis intåg i Arsenal, har Aaron Ramsey tagit ytterligare kliv i rätt färdriktning. Han har tillåtit den unge Walesaren att göra det han vill - och det han gör bäst - på planen. Om det helt är Flaminis förtjänst går såklart att diskutera.  Men vad man ska komma ihåg är att situationen var precis densamma med Cesc Fabregas. På samma manér fick spanjoren hjälp i sitt fotbollsutövande. Det går praktiskt taget att se ett mönster. Kan det till och med vara så att fransmannen är en av de sista viktiga pusselbitarna för att Arsenal på sikt ska bli komplett?

Flamini är en spelare som lämnat klubbar i karriären på olika - men samtidigt samma -sätt. Han har alltid varit ett Bosmanfall vid sina klubbyten. Förmodligen är det en slump att det blivit så, men han är fortfarande för många Mr Bosman från Marseille som lämnat klubbar bakom sig på felaktiga sätt. Faktum är bara att detta beteende inte speglar honom helt korrekt med tanke på den personligheten han visar upp på planen. Där vill han bidra genom den rollen han en gång lärde sig agera i. Då var det Fabregas han stöttade, nu är det spelare som Özil och inte minst Aaron Ramsey.

Kontraktet med Arsenal sägs sträcka sig över tre år. Vad som händer därefter är oklart. Han vet förmodligen inte själv. Dock så har han själv gett en föraning om framtidens öde.

Man ska aldrig säga aldrig om att återvända till Marseille. Det var där karriären började. Marseille är klubben i mitt hjärta.

Vad hände mellan honom själv och Cesc Fabregas? Uppenbarligen dör aldrig äkta vänskap.

Jag är fortfarande väldigt nära Cesc. Han är en mycket bra vän till mig. I fotbollen är det svårt att ha nära vänner, men med honom är det verkligen annorlunda.

Det var i matchen mellan Sunderland och Arsenal på Stadium of Light tidigare på säsongen det verkligen slog mig. Flaminis inverkan i klubben är större än vad jag överhuvudtaget kunnat föreställa mig. Under matchens viktigaste skede kämpade han mer än någonsin tidigare. Fransmannen skrek på sina lagkamrater, pekade, delegerade, delade ut tacklingar och befann sig precis överallt – och lät Aaron Ramsey få sin välbehövliga frihet på planen. Det slutade med två mål från walesaren. Han var inte sen med att fira dessa framför de tillresta Arsenalsupportrarna.

Flamini stod själv en bit bakom och observerade vad som inträffade. Kanske fick han till och med en deja vu upplevelse från tiden med Cesc. Då avgjorde spanjoren matcher, nu var det Ramseys tur att följa samma exempel.

Helt säkert var Flamini också nöjd med utfallet i matchen på Stadium of Light – för på sätt och vis var det faktiskt hans förtjänst att Ramsey avgjorde matchen till Arsenals fördel.