Pires hjälte - Arsenal försvarade titeln

Som regerande dubbelmästare var det knappast Arsenals målsättning att “bara” vinna FA-cupen säsongen 2002-03, och det var knappast så att Wenger prioriterade turneringen under våren. Samtidigt fick laget ingen gynnsam lottning på vägen mot Cardiff - även om det började enkelt.

Arsenal avfärdade Oxford med 2-0 i den tredje omgången innan den anmärkningsvärda lottningen mot dåvarande Conference-laget Farnborough Town genomfördes. Arsenal skulle spela på bortaplan, men av säkerhetsskäl flyttades matchen till Highbury och Arsenal fick för första och enda gången stå som bortalag på den klassiska arenan. The Gunners vann planenligt med 5-1 efter bland annat två mål av superfloppen Francis Jeffers. Och vi minns givetvis alla namnet på Farnboroughs målskytt - just det, Rocky Baptiste.

Femte omgången bjöd på en klassisk cupmatch på Old Trafford. Arsenal vann med 0-2 efter mål av Edu och Wiltord, men vi kan inte undgå att nämna Ryan Giggs fantastiska miss då han lyckades skjuta över sedan han tagit sig förbi David Seaman och fått öppet mål. Efter matchen lämnade dessutom David Beckham Old Trafford med ett spräckt ögonbryn, sedan Alex Ferguson hade sparkat en fotbollssko i huvudet på honom. Som jag skrattade när jag fick höra om det.

I sjätte omgången ställdes Arsenal mot Chelsea och efter 2-2 på Highbury blev det omspel. Det blev väldigt, väldigt roligt på Stamford Bridge. Främst för att Arsenal vann med 3-1, men en annan tungt vägande anledning var givetvis John Terrys självmål till 0-1. Som jag skrattade. Tänk vad kul vi hade på den tiden.

Semifinalen mot Sheffield United bjöd också på en klassisk händelse. Freddie Ljungberg hade gett Arsenal ledningen, men Arsenal gjorde ingen bra match och Championship-laget pressade på i slutet. Paul Peschisolido fick plötsligt ett fritt nickläge ett par meter framför målet och såg ut att styra in bollen, men på något mirakulöst sätt lyckades David Seaman hinna upp bollen, få en “safe hand” på den och ha styrka nog att skicka bort den. En minst sagt odödlig räddning - i “Ponytails” 1000:e fotbollsmatch.

I finalen på Millennium Stadium i Cardiff, som spelades med taket stängt, väntade Southampton. I den allra första artikeln i det allra första numret av Kanonmagasinet, som nådde medlemmarna i juni 2003, beskrev Arsenal Sweden-profilen Johan Luks sin upplevelse av att vara på plats.

“Jag och Bosse [Ehlde] bestämde oss för att ganska tidigt gå till arenan för att få se spelarna lite innan och för att inte missa ‘Abide with me’. Inne på den fräckaste arenan jag någonsin har varit på märkte jag direkt underläge. Southamptonsupportrarna var redan där allihop. De hade nog varit där sedan semin om det hade varit möjligt, deras 27-åriga väntan var över.

Efter en lång nervtestande väntan, som också inkluderade en gråtande medelålders Saints-fan med glitter visad på storbildsskärmen, var det dags för matchen.
Arsenal började bäst och Henry fick ett friläge tämligen omgående trots endast cirka 20 sekunder på klockan och en norrman som tycktes ha fastnat i Henrys tröja. [...] När Pires gjorde mål blev man gladare än på länge, men det var ingenting mot grabbarna på raden nedanför. De hoppade, skrek och var allmänt vilda och det enda jag undrade var när de skulle ta sig upp och börja slänga stolar omkring sig. Att de såg ut som första klassens huliganer eller åtminstone ociviliserade (avsaknad av tänder tex) gjorde knappast saken bättre heller. När en av dem sedan pussade mig förstod jag dock att de hade kommit med fredligare avsikter”

Arsenal hade mest boll och flest chanser i matchen, men det blev nervigt på slutet. Luks: “Sista tio minuterna var krävande för en supporter och det tog lång, lång tid plus en evighet i tilläggstid. Det krävdes en ny jätteräddning från Seaman och ännu en ‘räddat på mållinjen’ av Ashley. Ens tålamod belönades dock när man fick se Seaman och Vieira lyfta bucklan tillsammans. Glädjen hos Arsenalspelarna efteråt gick inte att ta fel på.”

Arsenal blev efter 1-0-segern mästare på nytt, men just då kändes en FA-cuptitel endast som något som räddade säsongen från att bli ett misslyckande. Oavsett vilket - Arsenals nionde seger i världens äldsta turnering var ett faktum.

Här är de tidigare delarna:

Del 1 - 1927, målvaktsmiss fällde Arsenal i första finalen

Del 2 - 1930, här firar Arsenal första cuptiteln

Del 3 - 1932, Arsenal föll i "over the line"-finalen

Del 4 - 1936, Drake fixade Arsenals andra cuptitel

Del 5 - 1950, Gunners trivs i London, ny cuptitel

Del 6 - 1952, Ingen revansch på Newcastle

Del 7 - 1971, Charlie fixade Arsenals första dubbel

Del 8 - 1972, Arsenal kunde inte försvara cuptiteln

Del 9 - 1978, Arsenal favorit - föll mot Ipswich

Del 10 - 1979, Sunderland frälste Arsenal på Wembley

Del 11 - 1980, Historisk final på många sätt

Del 12 - 1993, Andy Linighan hjälte efter omspel

Del 13 - 1998, Anelka och Overmars säkrade andra dubbel

Del 14 - 2001, Missar i massor och ett obegripligt domslut

Del 15 - 2002, It´s only Ray Parlour