Så mycket roligare allting blev

För en vecka sedan var jag uppgiven. Det är rejält tärande att känna så när det fortfarande återstår 37 omgångar av Premier League, så de två vinsterna som Arsenal har trollat fram sedan dess har gjort att jag har börjat känna något mer som man ska känna under en säsongsinledning. Den där känslan av att det kanske, kanske kan gå vägen i år. Naivt, javisst, men att vara supporter är att drömma – varför skulle vi annars hålla på med det här år efter år?

3-0, eller sinkadusen som Bosse Pettersson poetiskt uttryckte det, nere i Turkiet imponerade. Arsenal gjorde det som krävdes och mer därtill, även om det kändes som att Fenerbahce sin vana trogen gjorde en läggmatch. Förutsättningarna för avancemang till gruppspelet får nu anses vara rätt goda om man säger så, även om vi som har sett Arsenal tappa 4-0 på en halvlek är tillräckligt luttrade för att våga ta ut någon seger i förskott. Att detta stukade Fenerbahcelag skulle göra tre mål på Emirates verkar dock osannolikt, så jag kommer att se matchen på tisdag mycket mer avslappnat än vad jag gjorde senast Arsenal kvalade till CL.

Igår svarade Arsenal för ännu en riktigt stark insats. Fulham borta har inte varit någon lätt match under de senaste åren, men igår såg det ut som att det var Fulham-Arsenal 2003. Kontringsspelet höll stundtals Pires-Henry-Vieira-klass och Girouds, Cazorlas och Podolskis insatser vid 3-0-målet var lysande. Att Giroud nu har gjort mål i tre matcher i rad (fyra om vi räknar med träningsmatchen mot City) betyder mycket både för laget och för honom, för så länge det inte finns någon given konkurrent till honom på topp bara måste han vara den målskytt laget behöver.

Det var även positivt att se hur väl Podolski tog vara på chansen när han väl fick den. För min del borde tysken alltid finnas med i startelvan, för han besitter så mycket kvalitet och erfarenhet att det är slöseri att ha honom på bänken. Någon kanske tycker att han är alldeles för ojämn, men det är ju inte som att det är något som har hindrat till exempel Walcott från att starta varje match den här säsongen.

Innan jag lämnar det som händer på fotbollsplanen vill jag passa på att hylla Aaron Ramsey. Jag har skrivit många gånger att jag tycker att den kritik han stundtals har fått från de egna fansen har varit oförtjänt tuff, så därför blir jag extra glad nu när han istället får så mycket beröm. Samtidigt är det så att han har tagit ett kvalitetsmässigt kliv sedan i vintras och spelar nu mer moget än tidigare så beröm får man när man förtjänar det. Just nu förtjänar han det i allra högst grad, och lär han sig bara att skjuta också kommer han vara en komplett mittfältare.

På planen succé alltså, men utanför väntar vi fortfarande på de där förstärkningarna Gazidis pratade om i maj. Sommarens transferfönster har varit ett gigantiskt misslyckande, men Arsenalledningen har fortfarande chansen att rädda ansiktet. Att värvningar är ett måste vet alla redan, och var det inte tydligt när säsongen började så måste det vara det nu då Arsenal kom till spel mot Fulham med bara fem försvarare tillgängliga. Vi lär dock få vänta till efter Fenerbachematchen innan något händer. Har vi väntat såhär länge kan knappast två dagar till göra någon skillnad...