Våren 2002 förde jag en intensiv kampanj i TV-soffan i föräldrahemmet. Arsenal gick mot dubbeln och Arsenal Sweden var på vippen att nå 100 medlemmar. Min kampanj hade en oerhört snäv målgrupp då det endast var min pappa som ingick i den. Det Arsenalintresse som hade väckts i honom när London för snart 50 år sedan var swingin’ (om jag hade fått en krona för varje gång jag har hört honom säga ”Jag var på Highbury redan 1967”…), men som hade svalnat under 1980-talet väcktes till liv när vi var i London 1996 och jag kämpade in Arsenal-Leeds i reseagendan.

Det var inte helt oväntat att Arsenal skulle göra en bättre match mot Liverpool den här helgen jämfört med förnedringen på Anfield förra veckan. Den stora anledningen till det var givetvis att det hade varit fysiskt omöjligt för spelarna att göra sämre ifrån sig än förra matchen. Laget visade idag att Liverpools femetta bara var ett olycksfall i arbetet, för nu kände jag igen Arsenal igen.

Arsenal har radat upp ett pärlband av segrar som söndagens under den här säsongen. Det är inga sprakande tillställningar, utan effektiva, säkra och övertygande segrar. Den där typen av matcher som The Gunners har haft så förtvivlat svårt att genomföra på beställning under de senaste säsongerna.