En värdemätare så god som någon

De tio första omgångarna av Premier League är nu spelade och Arsenal leder ligan med fem poäng. Efter förlusten mot Aston Villa i premiären såg jag inte riktigt den utvecklingen komma om man säger så. Det kan inte någon ha gjort, och visst är det fantastiskt att se laget överraska positivt?

Matchen på lördagskvällen hade upp till bevis-stämpel på sig. Tycka till-eliten har ju varit inne på att Arsenals verkliga test blir i matcherna mot de andra storlagen, och i mina ögon är Liverpool ett av de lagen. I alla fall om man ser till deras säsongsinledning. Att sedan tycka till-eliten verkar ha nedvärderat Liverpool till ett högst ordinärt lag efter Asenals vinst är en annan historia. Nu är det matcherna mot Manchester-lagen och Chelsea som är den riktiga värdemätaren.

Det var upp till bevis och Arsenal svarade bra på utmaningen. Lagmässigt var detta en av säsongens starkaste insatser där ingen spelare föll igenom. Jag var orolig för hur försvaret skulle hålla ihop utan uppbackningen från Flamini, men i hans frånvaro gjorde Arteta en lysande insats. Även Rosicky slet lika hårt som Ray Parlour i defensiven och Kos och Perra var i stort sett felfria. Jag skulle kunna rada upp hela laget här.

Arsenal visade att laget har förtjänat förstaplatsen efter säsongens första fjärdedel. Liverpool såg ut att vara numret för litet och Arsenal hade fler potentiella matchvinnare på planen. Cazorlas mål var en fin kombination av vilja och teknisk skicklighet och Ramseys superskott måste ha varit hans snyggaste mål i karriären. Han är Premier Leagues bästa spelare just nu, och det tror jag även objektiva bedömare håller med om.

Jag såg matchen på lokal med ett gäng Arsenal Sweden-människor, och stämningen var naturligtvis mycket god. Ju längre matchen led växte vi, och de många Liverpoolfansen på stället kastade långa och sura blickar mot vårt bord.

Det är något särskilt att besegra Liverpool och jag tror det beror på att de har sådana mängder av fans i Sverige. Vi har nog alla stött på dem, och har dem i bekantskapskretsen. Liverpoolfansen är också den supportergrupp som är minst ödmjuk (och jag är här mycket väl medveten om den löjligt grova generaliseringen här) vilket man märker varje gång de vinner en titel. Det är lite som att de tycker att Mersey-laget har rätt till alla titlar, och alla andra lag som vinner har bara titlarna till låns. Så upplever jag inte ens Manchester Uniteds fans, som har bra mycket större rätt att vara kaxiga efter deras senaste två decennier.

Efter matchen firade vi, som traditionen numera bjuder på Uppsalaträffarna, med en shotsbricka. Då förtjänar man att känna sig lite avsigkommen på söndagen. Det finns dock hjälpmedel att ta till en säsong som denna: Text-tv sidan 336 – Premier League-tabellen. Så vacker och uppiggande läsning kan inte ens Alice Munro producera.