Ögonblicken som gör det värt det

Det är ögonblick som det när Aaron Ramsey gjorde 3-2 som gör det värt det. När nio års frustration släpptes ut i en glädjeexplosion fanns inga besvikelser längre. I det läget var alla de mörka stunderna glömda. Paris 2006. Cardiff 2007. Och Wembley 2011. 1-2, 1-2, 1-2. Äntligen räcker inte till för att beskriva känslan.

Under veckan som gick efter ligaavslutningen var jag inte särskilt nervös. Det är kanske arrogant, men min känsla var att Arsenal inte skulle kunna förlora. Inte mot ett Hull i dålig form. Det var en match Arsenal bara skulle vinna tio gånger av tio. Dessvärre såg detta ut att bli den elfte matchen.

Jag laddade upp inför matchen på Tollington. Jag lyckades inte till min besvikelse få tag på någon biljett till Wembley, så det fick bli det nästbästa alternativet. Att se den på puben. Stämningen just före kick-off var elektrisk när "Red army!" rullade öronbedövande genom lokalen. Tio minuter senare var allt annorlunda. Hulls två snabba mål gick inte att ta in - detta var inte med i manus. Jag trodde ärligt talat att det var kört och jag såg för mitt inre rubrikmakarna gnugga händer och Twittermaffian börja producera memes. 

Oh Santi Cazorlas fantastiska frispark gav hopp, även om jag inte förmådde jubla då. Jag var fortfarande för tagen efter målen i inledningen. Men när Koscielny kvitterade kom känslan att vi skulle fixa det, så då släppte ångesten. För en kortv stund, är väl bäst att tillägga - för det var ju inte som att det var klart på något sätt. När Arsenalchanserna avlöste varandra blev det alltmer frustrerande att bollen inte gick i mål. Gibbs chans. Girouds ribbnick. Sanogos skott. Var det en sådan dag?

Så kom ögonblicket. Jag minns inte vad jag tänkte när jag såg bollen gå in, men den kollektiva lycka som bröt ut på Tollington i det läget kommer jag alltid minnas. Vad som hände med det pintglas jag hade i handen sekunderna före målet har jag dock ingen aning om. Det var långa tio minuter innan slutsignalen kom och dagens andra lets go fucking mental-ögonblick kom. Jag ville ta världen i min famn och gjorde också det med stora delar av gästerna på puben. Glädjen på puben går inte att beskriva, så jag försöker inte ens utveckla detta. 

Efter matchen firade vi hela natten, som man säger, men trots det var det lätt att kliva upp på söndagen. Snacka om att vakna med ett leende på läpparna. Jag såg inte så mycket av paraden, då det var så galet mycket människor ute på gatorna. Jag hann dock uppfatta spelarnas barnsliga glädje och fick vara med och hylla laget. Vilket är det jag har drömt om under de senaste nio åren.

Den här vinsten betyder enormt mycket. Inte bara för spelarna och framförallt Wenger, utan också för klubben i stort. Den här generationen spelare hade nog haft svårt att tvätta bort förlorarstämpel om de hade följt upp Birmingham-förlusten med ännu ett favoritfall på Wembley. Nu har de istället fått känna på vinnarkänslan och den känslan är ungefär lika beroendeframkallande som heroin. Låt oss hoppas att detta är den första av många titlar för Wilshere, Ramsey och de andra i den brittiska kärnan. Låt oss hoppas på fler ögonblick vi aldrig glömmer. Det är det som gör det värt att hålla på med den här tröttsamma, hemska och alldeles underbara hobbyn.