Axel Asplund

Vill tipsa om en bra intervju med Theo Walcott i The Observer. Han framstår som en grabb, med betoning på grabb, som har båda fötterna på jorden - alltså antitesen till Emmanuel Adebayor, som ju är lika jordförankrad som Merkurius.

Den ungdomliga tonen i citaten i intervjun stämmer väl överens med ögonblicksbilden jag fick på förra årets mediadag, sedan jag snubblat in i en hiss där Theo och Justin Hoyte stod. Det var alltså två etablerade spelare i Arsenals trupp, men när vi dundrade in framstod de som två blyga högstadiekillar.

Jag är inte världens mest rutinerade snubbe själv, men jag minns att jag tänkte: "Spelar dom här verkligen i Arsenal? Det är ju bara smågrabbar..."

Ung eller gammal, det spelar ingen roll. Walcott har den inställningen som krävs för att nå jäkligt långt. Jag är onekligen en som inte riktigt har trott på honom fullt ut, men hans avslutning på förra säsongen var riktigt vass. Den påminde lite om Freddie Ljungbergs första genombrott i Arsenal under våren 2000, då han plötsligt började göra mål och väsen av sig i laget. Och han blev ju ganska lyckad vad det led. Låt oss hoppas att Theos utvecklingskurva blir lika brant stigande som svenskens.

Att Arsenal ställde upp med ett ungt lag redan från start var ganska imponerande, men att Wenger sedan slängde in ett helt nytt, yngre lag som dessutom spelade bättre än sina lagkamrater var extra kul att se. Fast matchen i sig var mer av ett sömnpiller.

Lag Andra Halvlek är naturligtvis långt mer samspelt än vad startelvan rimligtvis är. Simpson, Randall och majoriteten av andra-spelarna har ju spelat tillsammans i över två år i ungdomslag och reservlaget, medan spelare som Denilson, Ramsey och Lansbury inte har gjort många minuter tillsammans. Sådant påverkar givetvis kvaliteten, men träningsmatcherna är ju just till för att göra spelarna mer samspelta.

J ag tycker dock att Ramsey gjorde en klart godkänd debut. Han visade direkt att han har speeden och den spelförståelse som krävs för att lyckas, och av den här matchen att döma lär vi snarare se honom på Emirates än på Underhill den här säsongen. Även Sagna gjorde en fin insats, medan övriga spelare inte verkar ha släppt semesterlunken ännu. Särskilt Almunia, som stod och sov på Barnets 1-0-frispark.

I andra halvlek var Jack Wilshere en intressant bekantskap. Liten och overmarsk kvick med bra blick för spelet. Och för att fortsätta jämföra med gamla spelare, att se Barazite springa är ju som att se Pires ta löpningar in i straffområdet. Annars kombinerade ungdomarna på ett trevligt sätt och det var fina samarbeten som låg bakom båda målen.

Här är mina spelarbetyg för dagen:
Första halvlek:
Almunia 5
Sagna 7, Nordveit 6, J. Hoyte 6, Clichy 5
Lansbury 5, Denilson 5, Ramsey 7, Traore 5
Bendtner 5, Walcott 5

Andra halvlek:
Mannone 6 (Szczesny 6)
Ogogo 4 (Dunne 6), Rodgers 4, G. Hoyte 6, Steer 6
Wilshere 7, Coquelin 5, Randall 6, Barazite 6
Simpson 6, Rui Fonte 6

Jocke Lander skickar MMS från stugan i Dalarna...

...och meddelar att de som har beställt souvenirer genom Arsenal Sweden kan förvänta sig ett brev på posten i nästa vecka.

Det är äntligen dags för sommarens Underhill-match. Jag hade kunnat döda för att få känna på laddet på Old Red Lion i morgon eftermiddag. Eller döda är kanske att ta i. Typ 200 kg för mycket. Hur som helst hade jag hellre varit där än att gå på helgpasset på jobbet.

Sedan brukar träningsmatcherna inte vara så mycket att se. Det är alltid lågt tempo, dåligt spel och ingen nerv. Men det är väl så det ska vara antar jag, det vore ju bara idiotiskt att bränna krutet på en match som bara är till för att träna positionsspel och tajming.

Nu börjar säsongen. Snart är det allvar. Det är inte ens en månad kvar.

Hleb försvann i onsdags. Gilberto såldes igår. Vems tur är det idag? Adebayor?

Nej, låt oss hoppas att Wenger är klar med försäljningarna nu. Rimligtvis är det bara Adebayor som också riskeras att säljas, men med tanke på att Milan är borta ur värvningsleken återstår bara Barcelona i den såpan. Den transfersagan har det dock blivit tyst om, så nu är känslan att Adebayor blir kvar i Arsenal. Med en hel del skeptiska supportrar att vinna tillbaka.

Jag utgår från att Wenger har sålt klart nu, och istället börjar spendera de intjänade punden. Det står redan nu klart att vi behöver en innermittfältare till, för bakom Cesc ser det tunt ut sedan Flamini, Gilberto och Diarra (skönt att han fick så mycket istid i EM...) lämnat klubben. Diaby är för skadebenägen för att vi ska kunna lita på honom i en hel säsong och Denilson är ännu alldeles för ojämn. Song ser jag inte längre som mittfältare då han är så mycket bättre som mittback.

Jag tror att Diaby har talangen som krävs för att någon gång i framtiden ta en ordinarie tröja förutsatt att han ger fan i att skada sig hela tiden. Men tills vidare måste Wenger värva någon. En Barry, en Alonso, en Frings. Någon som kan ta den viktiga balansrollen och ge Cesc understöd.

Eller kommer Wenger överraska alla igen? Jag minns att han har testat Johan Djourou på mittfältet, och om inte det skulle vara en typisk Wenger-lösning så vet jag inte vad som är en typisk Wenger-lösning. Frågan är dock om schweizaren är tillräckligt snabb och teknisk för den rollen. Hans passningsspel är i alla fall tillräckligt bra, det har han visat när han har spelat i backlinjen.

Det går att spekulera tills vi blir lika snurriga som Dabizas så det är bäst att sluta där. Det vi kan vara säkra på är att det är dags för Wenger att stänga tranferfönstret nu - för avgående paket.

Även Gilberto Silva verkar vara på väg bort från Arsenal, och det kan man ju förstå efter en säsong på bänken. Har man som han varit given sedan han kom till klubben var det nog konstigt att plötsligt börja agera backup-spelare. Men som det proffs han är accepterade han detta och gjorde sitt jobb när han blev kallad att ersätta Flamini. Raka motsatsen mot Diarra med andra ord.

Med Gilberto försvinner också ytterligare en av The Invincibles, och nu är det bara Kolo Toure kvar från det som vi kan räkna som den klassiska elvan säsongen 2003-04. Det har, minst sagt, gått snabbt att byta ut ett helt lag.

Gilberto var alltid en viktig spelare som gav Pires och Ljungberg fritt spelrum offensivt, då han alltid täckte upp för dem bakåt. Han har också alltid visat grymt bra inställning och varit en ledare, särskilt under första säsongen på Emirates när ordinarie lagkapten Henry inte riktigt orkade med ansvaret. På det sättet var brassen viktigare för laget Arsenal än vad Hleb någonsin var.

Det går tio spelare i varje lag på en tung pjäs som Gilberto. Visst har jag svurit över hans felpass och misslyckade dribblingar, men han har alltid gjort det man kan kräva - och mer därtill. Det känns som att spelare med den inställningen börjar bli alltmer ovanliga, så därför kommer jag att sakna Gilberto mer än Hleb.

Dessutom var Gilberto med och tog Arsenal till troféer, något som Hleb inte mäktade med. Brassen är därmed en spelare som förtjänar att nämnas tillsammans med de stora Arsenalspelarna. Det förtjänar inte Hleb.

Det stod egentligen klart att Alexander Hleb skulle sticka redan när han gick och "köpte glass" i Milano i mars, kvällen före Milanmatchen. Att det tog ytterligare fyra månader för Barcelona att köpa loss honom var därför en överraskning, samtidigt som ingen nu kan vara förvånad över att han lämnar AFC.

Jag sörjer inte övergången. Killen vill uppenbarligen inte spela i Arsenal, och förhoppningsvis kan Nasri ersätta honom. Samtidigt kan kanske Rosicky göra i alla fall 25 ligamatcher nästa säsong (yeah right...) och på så sätt erbjuda ytterligare ett offensivt alternativ. Dessutom går det att använda Theo och vad jag har förstått både Vela och Ramsey (eller?) som yttermittfältare.

Det som dock stör mig med den här övergången är att det uppenbarligen inte är Arsene Wengers beslut, utan Hlebs eget. Detta betyder att Le Boss, som har byggt det offensiva mittfältsspelet runt Cesc, Flamini och Hleb, nu måste tänka i nya banor tidigare än vad han hade räknat med. Hleb och Flamini var säkerligen en del av mer långsiktiga planer för fransmannen, planer som nu måste stöpas om.

Sedan är det bara att inse att spelare som Bergkamp, Henry, Ljungberg och Vieira var undantag. Många utländska spelare har en tendens att lämna klubben för nya äventyr efter kortare tid än engelsmän, och det innebär att Wenger måste bygga laget för ett kortare perspektiv än vad som var fallet när han skapade Lag Henry. Legoknektar som Flamini, Hleb och Adebayor må göra laget bättre, men när någon annan klubb kommer och viftar med sedelbunten drar de utan att tänka två gånger.

Och vem skulle inte byta jobb om man fick dubbelt så mycket i lön? Jag skulle det i alla fall. Fast å andra sidan tjänar inte jag redan £30-40 000 i veckan...

Hleb är historia och det är bara att leva med. Jag är trots det säker på att Arsenal kommer att ha ett lika slagkraftigt lag som förra året när Premier League drar i gång om en månad. Och jag hoppas att Hleb blir lika framgångsrik som Henry i Barca.

Jag har varit inne på det förut, men det tål att upprepas. Det är fascinerande att se hur Wengers fotbollsfilosfi nu så konsekvent genomstrålar Arsenal. Gårdagens match mot Huddersfield var inget undantag.

Idag har det varit ganska tyst om Arsenal, så då kan jag passa på att dela med mig av Kalmar FF:s tränare Nanne Bergstrands visdomsord i matchprogrammet till IFK Norrköping-KFF som spelades i söndags.

Det var ju just förlusterna och kryssen som orsakade att Arsenal inte vann något förra säsongen, att man inte tänkte på att det faktiskt är bättre att vinna. Här har Arsene Wenger mycket att lära.
Av Nanne, fotbollsfilosofen.

Skönt att Arsenal är tillbaka i traditionella gula bortatröjor nästa säsong, efter att ha spelat i Sp*rströjor på bortaplan i fjol. De nya bortatröjorna är dessutom riktigt snygga, och påminner om det gamla Adidas-stället i vilket Michael Thomas breakdansade på Anfield för snart 20 år sedan. Och det är ju det som är meningen.

Men det här med att byta bortatröja varje säsong förstår jag mig inte på. Vad hände med principen att använda en tröja i två säsonger och sedan byta? Jag förstår givetvis att det bara handlar om business, men frågan är om folk inte tröttnar på att köpa tröjor om man ändå bara är aktuell under en säsong. Å andra sidan säljs det ju matchtröjor som aldrig förr just nu, så klubben lär fortsätta byta så ofta som möjligt.

Hur som helst är det skönt att Arsenal är tillbaka i gult på bortaplan. De där klassiska segrarna, de som har gett pokaler, har ofta tagits i gula tröjor och jag tror att de flesta är överens om att det är så bortatröjan ska se ut.