Medlemmar: 6542 st.
Visa menyn

Foto: Actionimages

Linighan sänkte Wednesday med sitt övertidsmål i den andra finalen.

Andy Linighan hjälte efter omspel

fre 19 maj 2017 kl 14:30

Den första finalen på 13 år blev precis som finalen 1980 historisk på flera sätt, men den här gången på ett för Arsenal mycket mer angenämt sätt. Redan tidigare under våren hade klubben tagit hem Ligacupen, också då i final mot samma Sheffield Wednesday som man skulle ställas mot i FA-cupfinalen.

Arsenal v Sheffield Wednesday 1-1, 2-1

Final 1:
Datum:
15 maj 1980
Arena: Wembley Stadium, London
Mål: 1-0 (20) Ian Wright, 1-1 (61) David Hirst
Domare: Keren Barratt
Publik: 79 347

Arsenals lag:
David Seaman
Lee Dixon
Andy Linighan
Tony Adams
Nigel Winterburn
Paul Merson
Paul Davis
John Jensen
Ray Parlour (86)
Kevin Campbell
Ian Wright (90)

Avbytare:
David O’Leary (90)
Alan Smith (66)

Final 2:
Datum:
20 maj 1980
Arena: Wembley Stadium, London
Mål: 1-0 (34) Ian Wright, 1-1 (68) Chris Waddle, 2-1 (119) Andy Linighan
Domare: Keren Barratt
Publik: 62 267

Arsenals lag:
David Seaman
Lee Dixon
Andy Linighan
Tony Adams
Nigel Winterburn
Paul Davis
John Jensen
Paul Merson
Kevin Campbell
Ian Wright (81)
Alan Smith

Avbytare:
David O’Leary (81)
Ian Selley

På den här tiden blev det fortfarande omspel av finalen om ställningen fortfarande var oavgjord efter 90 minuter plus förlängning, och inte förrän i omspelet tog man till straffar för att avgöra om det fortfarande stod lika i matchen, något som skulle gälla ända fram till 1999 års final då man införde straffar redan i det första mötet.

Om finalen 1979 är känd som “the Five Minute Final” så får den här finalen ses som dess raka motsats. Det skulle komma att ta fyra timmars spel innan avgörandet kom, för Arsenals segermål nickades in av Andy Linighan med bara en minut kvar av förlängningen av omspelet. Det var alltså väldigt nära att det hela skulle ha avgjorts på straffar, vilket i så fall hade blivit den första finalen att inte avgöras under normalt spel.

Den första finalen av de två spelades den 15 maj på Wembley inför 79.347 åskådare och slutade 1-1 efter mål av Ian Wright för Arsenal och David Hirst för Sheffield Wednesday. Omspelet skedde fem dagar senare på en regnig torsdag inför den för en cupfinal låga publiksiffran 62.267, och fick skjutas upp en halvtimme då många supportrar till Sheffield Wednesday hade suttit fast på motorvägen pga en trafikolycka.

Matchen var ganska jämn, och precis som den första finalen gjorde Ian Wright matchens första mål när han i den 34:e minuten slet sig fri och chippade in bollen i mål bakom Chris Woods i Sheffield-målet. Exakt 34 spelminuter senare, alltså i den 68:e minuten, kom kvitteringen när den förre landslagsmannen Chris Waddle smällde in bollen bakom David Seaman.

Båda lagen jagade sedan ett segermål och det saknades inte chanser. Sheffield Wednesday prickade stolpen och Paul Merson hade ett jätteläge att avgöra men skottet gick rakt på målvakten. Förlängning väntade, och när de flesta nog var inställda på straffar så kom Andy Linighan flygande och nådde högst på en hörna från Paul Merson och med mindre än en minut kvar av förlängningen hade han avgjort finalen. Arsenal hade därmed som första lag någonsin vunnit både Ligacupen och FA-cupen samma säsong. Och inte nog med det, det hade heller aldrig tidigare hänt att samma lag möttes i final i både Ligacupen och FA-cupen under samma säsong.

Den här finalen skulle sedermera komma att visa sig bli den sista final som måste spelas om men ett par andra anmärkningsvärda händelser står också noterade i historieböckerna. Inte minst var detta David O’Learys 722:a och sista match i Arsenal-tröjan, 20 år efter att han kommit till klubben som lärling 1973, vilket än i dag är klubbrekord för Arsenal. Dessutom drog Alan Smith under förlängningen av omspelet på sig ett gult kort - det enda gula kort han fick under hela sin karriär.
En annan nymodighet som testades i finalerna i cuperna denna säsong var så kallade “squad numbers”, dvs att spelarna hade fasta nummer i stället för att startelvan fick nummer 1-11 så att man därmed även kunde trycka namn på tröjorna. Detta ansågs ha varit så lyckat att det från och med efterföljande säsong och än idag är en regel i Premier League att en spelare måste ha samma tröjnummer under hela säsongen.

Sammandrag första finalen: https://www.youtube.com/watch?v=GSRC1i1Dizs

Andra finalen: https://www.youtube.com/watch?v=RLCbv5a6yZ8&t=332s

Här är de tidigare delarna:

Kommentarer

Bild för Johan Pedersen

Nog för att Seaman, Dixon, Adams och gänget var med länge men inte var de med så länge att de spelade cupfinal 1980. Och stackars 7-årige Parlour måste ha varit vettskrämd att spela en final. :)