Lojalitet på tapeten

Rooney stannar i Man U och det är nog ingen överraskning för de flesta. Det som överraskar är hur denna den största av klubbar kan vika sig så handlöst för ett ultimatum från en spelare som knappt producerat någonting denna säsongen. Låt vara att man känner till hans potential, men att hållas som gisslan kan knappast bättra relationen mellan spelare och klubb. Denna gången vann spelaren och klubben ställde sig på knä och bad om förlåtelse för att de inte givit Rooney vad han ville ha.

Hur är detta intressant ur ett Arsenalperspektiv? Jo, för att Wenger i anknytning till Rooney-gate uttalat sig och sagt att verklig lojalitet är att hedra och fullfölja sitt kontrakt. En princip som han följer själv och tycker att spelarna också borde följa. Därav hans agerande i Fabregasaffären från i somras, där Fabregas blev beordrad att stanna trots hans vilja att flytta någon annanstans. Huruvida fabregas fått bättre villkor i sitt kontrakt är det ingen som vet, men Wenger säger i samma uttalanden på .com att lojalitet också innebär att man inte omförhandlar sitt eget kontrakt.

Det sista är nog det svåraste för en spelare att leva upp till. Det finns flera spelare som fått hybris i takt med att de blivit bättre och försökt få till rejäla förbättringar av sina kontrakt och själv kan jag nog se att det är rätt så naturligt. En del får igenom sina krav och då kallar man det gemensamma ansträngingar och anpassningar, medans andra inte kommer någon vart med sina krav och då blir kallade svikare eller giriga. Det finns ingen lösning på den problematiken och jag vet inte om jag kan hålla med om att man inte ska kunna få vilja omförhandla sina kontrakt.

Däremot är det tveklöst så att det är ingen som tvingat någon spelare att skriva på något kontrakt. Om du skriver på ett kontrakt på £40k i veckan under fem år så är både klubben och spelaren bunden till det oavsett dina prestationer. Vill man bara ha den lönen i tre år så är det bättre man förhandlar fram ett treårskontrakt från början. Glädjeyra kan lätt förbytas till en trist vardag.

Mycket vill alltid ha mer även om det i våra ögon ibland blir helt hysteriskt feltänkt. I Ashley Coles fall sägs det att förhandlingarna bröts samman för att det skilde £5k mellan vad Cole ville ha och vad klubben ville betala. Med tanke på hur bra Cole är och vilket Arsenalhjärta han hade kunde man ju tro att klubben skulle ställa upp för grabben, men å andra sidan kunde man med samma argument hävda att Cole borde tagga ner lite och inse att han var otroligt priviligierad.

Det finns alltid två sidor av samma mynt och det är så mycket vi inte vet om vad som pågår bakom stängda dörrar. Så ska det naturligtvis också vara, man kan inte förhandla kontrakt via media. Men det öppnar också för spekulationer vilket underlättar för exempelvis mig som har tagit på sig uppgiften att tycka till om Arsenal.

Rooney stannar, Fabregas stannar. Same same, but different.