Platt som en pannkaka

Det blev inget guldjubel denna gången heller. Märklig känsla att sätta sig ner på Sir Toby´s i Malmö, fullsmockat som det var med Arsenalfans och inte vara nämnvärt mer nervös än inför vilken annan ligamatch som helst. Jag hade dessutom inte någon känsla för om vi skulle vinna eller inte, det kunde verkligen gå hur som helst.

Birminghams seger var också frukten av den känslan. De får mål på två absurda situationer, segermålet förstås det som hamnade i blickfånget. Men även dera ledningsmål i första halvlek är produkten av att Arsenal inte kan konsten att försvara sig på fasta situationer fullt ut. Szczesny kom även här på mellanhand och Zigic behöver inte anstränga sig alltför mycket för att sätta dit den. Zigic är förvisso lång som en lyktstolpe, men vi bör kunna hantera det ändå. Arsenal är helt enkelt ofta amatörmässiga vid defensiva fasta situationer.

Vi skapade massor av chanser under kvällen, Birmingham blev långa stunder tillbakapressade och såg oerhört trötta ut. Vi fick ett kvitteringsmål som ser ut att stå oss mycket dyrt. Van Persie gör en snygg balja samtidigt som han smäller sitt knä i en Birminghamspelare. Alltihopa borde ha resulterat i fler mål från vår sida. Men flera av våra anfall blev fruktlösa av den enkla anledningen att vi saknade löpningar och folk i straffområdet. Väldigt ofta bestod våra anfall av en spelare som gjorde en brytning ute på kanten och skulle lägga in bollen vidare för avslut. Problemet var att det inte fanns någon att passa till. Vi är ofta makalöst duktiga offensivt, men vi vet också att vi kan bli oerhört stillastående då och då. Mot Birmingham var det ofta så.

I sådana här matcher är det så väldigt uppenbart att vi behöver Cesc Fabregas. Han är numera mer viktig för Arsenals spel än Thierry Henry var och då ska man komma ihåg att många kallade oss ett one-man-team under Henrys bästa år. När Fabregas är på plan så vet alla att det kan löna sig att springa för kaptenen ser din ansträngning och lägger bollen perfekt till dig. Idag var det flera gånger som spelet stannade upp och ingen riktigt visste vad de skulle göra.

Szczesny är ung, oerfaren och aningen osäker. Sådant spelar roll i det långa loppet och att stå i mål för en klubb som bär favoritskapet i en cupfinal är betungande. Inspirationen och taggningen kan snabbt övergå till rädsla för att bli syndabock. Han var inte så stabil som vi har börjat förvänta oss av honom och Birmingham segermål delar han ansvaret för tillsammans med Kos. Vi vet inte hur mycket han skrek åt Kos att bollen var hans, men uppenbarligen inte tillräckligt högt. Snöpligt, idiotiskt och så jävla typiskt.

Vi var det bästa laget, men åkte likväl på stryk. McLeish hade gjort sin hemläxa väl och hade taggat upp sina spelare maximalt. Vi led i vanlig ordning av att vi var tvungna att föra matchen och bära ett oerhört tungt favoritskap. Så är det att vara en toppklubb.

Det här var den tredje cupfinalen i rad som Arsenal förlorade. Man börjar bli van. Jag ska inte bli långrandig nu, jag tar heller inte förlusten så allvarlig som den mot Tottenham eller Newcastle i ligan. Sebastian Larsson är värd sin chokladpokal och det är kanske bara att konstatera att Birmingham hade mest att vinna ikväll. Det var ju trots allt deras enda chans till Europaspel nästa säsong.

Måndag imorgon och vi kan börja blicka framåt igen. Leyton Orient står för dörren och Bendtner får en startplats i elvan. Glitter och glamour hela tiden.