Målet

Tänk att fotbollspelare kan göra en så lycklig, att de kan sätta även oss på samma piedestal som de själva och att de kan få oss att känna oss oövervinnerliga. Idag gav Robin van Persie oss Målet. Ett mål som måste finnas med i snacket kring Årets Mål när vi summerar säsongen 2011-2012.

Målet var kronan på verket i en överlag ganska övertygande uppvisning, åtminstone i första halvlek. Vi skapade så många klara målchanser att Everton nästan var tvungna att hålla i målstolpen för att inte falla omkull i vinddraget. Vi skulle bara sätta dit den första så skulle resten komma som ankungar efter mamma anka.

Det blev inte så och ju längre matchen led ju mer krampade det sig för oss, vi skapade fortfarande chanser, men Everton tilläts sticka upp även om de i sannhetens namn inte hade så värst många reella målchanser. Arsenal såg faktiskt hyfsat stabila ut trots avsaknaden av ytterbackar, även om det så klart märktes offensivt att Walcott och Gervinho inte fick understöd.

Arsenal vann egentligen komfortabelt även om det inte kändes så, men idag kommer allt snack att handla om van Persie som nu endast är tre mål ifrån det där rekordet på 36 för ett kalenderår. Han har fyra matcher på sig och vem skulle våga sätta emot nu?

Annars har ju nyheterna handlat mycket om 125-årsfirandet och om de tre statyerna på Chapman, Adams och Henry i synnerhet. Henry själv hade varit i tårar när han höll tal och det är lätt att ta denne fransos till sig då som nu. Han är en legend på ett sätt som sådana som greedybastard 1 och 2, Nasri och Cashley aldrig kan bli någonstans.

Fotbollen behöver karaktärer, spelare som viger sina karriärer åt ett lag, som ger allt och hyllar de som ska hyllas - supportrarna, som visar ödmjukhet inför deras prestationer och som sliter dag ut och dag in utan att skandalerna avlöser varandra. Hatten av för Henry i det avseendet.

Fotbollen behöver också karaktärer som gör tvärtom för hur roligt skulle det vara utan Merson, Adams och Parlour, utan Cantona, Roy Keane och Terry Butcher. Spelare som det snackas om i all evig tid, inte alltid för deras kvaliteter som spelare utan som profiler som gör fotbollen större. Hatten av för Adams i det avseendet.

Arsenal gör vaerkligen sitt yttersta för att detta jubileumsår ska bli något stort och idag hade de samlat en hel bunke gamal Arsenalprofiler,  däribland Ian Wright, Limpar och Lehmann. Det var skoj att se George Graham på plats och man kan inte låta bli att undra hur samtalet gick mellan honom och Limpar. Något i stil med en nickning av igenkännande och ett muttrande när de passerade varandra?

När vi som sitter i Sverige bara längtar till Emirates för att få vara med om detta kan man i direktsändning se hur det gapar tomma stolar på läktarna, hur folk reser sig tio minuter innan halvtid för att gå ut och köpa en öl och hur massvis av folk lämnar stadion innan slutsignalen för att hinna med tunnelbanan. Själv sitter man varenda minut för att man har lagt ut tid och pengar på att ta sig dit och man vill att alla ska dela denna passion. Det är beklämmande hur folk ignorerar det som de erbjuds, nog går inte folk innan föreställningen är slut på teatern eller innan filmen är slut på bion?