Mums

De senaste blogginläggen har jag klagat över bristen på bredd i truppen, Wengers oförmåga att använda olika taktiker beroende på motstånd och vårt lags mentala svagheter. Idag, när vi behövde det som mest, fick jag smäll på fingrarna.

På gott och ont är det här laget bräckligt, ojämnt och oförutsägbart. Det kan ge oss bottennapp och den största glädje du kan finna. Allt förpackat i en förförande rödvit dress som får dig att drömskt följa varje steg de tar i något hypnotiskt tillstånd.

Vid 0-2 i nacken idag kände jag en hopplöshet som saknar motstycke. Aldrig förr har jag känt att vi varit så jävla nere och denna gången berodde det inte ens på att vi var särskilt usla. Jag försökte verkligen att trösta mig med att deras första mål var resultatet av ren tur och att det är sånt som jämnar ut sig. Straffen försökte jag skylla på att domaren sett något vi absolut inte kunde se på bilderna.

Jag tänkte om. Det sägs att man förtjänar tur, men Tottenham har aldrig samlat karmapoäng i någon större skala förut och ska börja med det nu? Straffen är en grov filmning av Bale som nu sällar sig till samma infamösa brittiska liga av "vi-filmar-aldrig-spelare" som Rooney och Gerrard.

Det var i det läget som Arsenal tog på sig Supermandräkterna och gjorde vad ingen trodde vi skulle göra. Körde över de otrogna från fel ände av vägen.

Vi ska komma ihåg att Tottenham under matchen i princip hade fem målchanser i hela matchen. De gjorde två mål i början av första halvlek och sen trodde de att de skulle kunna gå hem matchen. Arsenal var förutom de första tio minuterna helt överlägsna i allt. Det som verkligen gjorde skillnad idag menar jag är offervilja, löpningar och mental styrka.

Arsenal visade att de var ett sårat djur, ett hånat djur som blivit uthängda som förlorare, ett sjunkande skepp och ett lag som bara bestod av mediokra överbetalda spelare. Det finns naturligtvis fortfarande sanningar i de glåporden, men en annan sanning är också att vi har spelare som kan spela fotboll, som fungerar bra ihop och som vet hur det egentligen ska fungera på plan.

Vi kan allt det här och då kan man undra varför vi inte gör det vecka in och vecka ut?

På Sir Toby´s i Malmö kunde vi fyra från Arsenal Sweden som samlats för att se matchen först sitta med hängande huvuden medan Tottenhamsupportrarna gladde sig åt vårt förfall. För första gången någonsin var de fler än oss. Det betydde också att tystnaden blev desto tyngre när vi åt oss in i matchen. När vi gick förbi var det vild eufori och en väldigt dämpad majoritet som satt i lokalen. Efter 4-2 reste sig en av dem och gick. Mäktigt.

Den här segern kommer att leva väldigt länge i Arsenalsupportrarnas minne. Vi har slagit våra värsta rivaler som de senaste femton åren bara varit en irriterande lillebror på fingrarna. Den här segern talar på starkast möjliga vis om för dem att måttet är rågat. Nu är det dags för dem att sätta sig ner igen och äta upp sin gröt.

Vi bevisade något idag. För hela den engelska fotbollspressen, för de andra lagen i Premier League, för spelarna själva och kanske allra viktigast - för oss fans. Vi är inte svart eller vitt. Vi är sanslöst bra. Då och då. Njut!