En match att glömma

Det är alltid svårt att se tillbaka på en match som den mot City och analysera den. Det är så mycket känslor, och ilska, att det är svårt att se på det helt nyktert. Och det kanske inte gör så mycket, det här är ju inte en opartiskt blogg trots allt.

Jag befinner mig i London just nu, i Chelsea-land tyvärr, men i går tog jag tåget i en cirkel runt centrala London och mötte upp med en vän i Camden för att se matchen.

Jag sa innan matchen att jag hade varit nöjd med ett oavgjort resultat, men någonstans tror jag att jag räknade med en förlust. City är "the team to beat" så att säga, speciellt på hemmaplan. Vi vet att de är farliga och att man måste vara 100% med hela tiden, annars straffas man.

Det var delvis där vi misslyckades igår. Wenger sa i Match of the Day i går kväll att vi gav bort fem av de sex målen som City gjorde och det ligger något i det.

Jag tycker inte 6-3 är ett resultat som egentligen speglar matchen. Jag tyckte inte vi kändes utspelade, men vi gjorde för många misstag.

Jag vet inte vad det berodde på men det saknades en skärpa i passningsspelet, speciellt på mittfältet. Det kanske är så enkelt att spelarna är trötta (det har varit en riktigt tuff vecka) eller så är det något mer än så. 

Nu har vi i alla fall nio dagar på oss att återhämta oss, sura, slicka våra sår och sedan bita ihop och köra vidare. Matchen mot Chelsea är, i och med det här resultatet, ännu viktigare. Vi måste vinna helt enkelt.

Vi vet att Mourinho kommer komma till Emirates och vara nöjd med ett oavgjort resultat. Det räcker inte. Vi måste ta tre poäng och visa att vi visst är att räkna med när det kommer till en topplacering.

Allting var inte negativt med gårdagens match. Det finns tillräckligt med folk här på sajten och på andra ställen som kommer gräva ned sig i allt som gick fel att jag helt enkelt inte orkar göra det samma.

Istället tänkte jag påminna om att inte allting var negativt. Som t ex att Theo var tillbaka i startelvan och trots en ganska tyst match där vi inte utnyttjade högerkanten tillräckligt så gjorde han ändå två mål. Det var härligt att se och jag är glad att han är tillbaka. Det tar bort lite av pressen på Giroud också i och med att vi har fler alternativ.

Jag tyckte om att vi fortsatte spela fotboll till den sista minuten. Tyvärr inte alltid så bra fotboll (straffsituationen drömde jag mardrömmar om) men vi slutade inte. Bendtner och Mertesackers mål visade att vi inte hade gett upp totalt. 

Jag gillade också att se Mertesacker skälla ut Özil då han vägrade tacka supportrarna efter matchen. För mig är det inte hela världen att han inte gjorde det, men det är bra att det kommer en reaktion från Per. Såhär: Jag tycker att spelarna alltid ska tacka supportrarna, speciellt efter en match som den i går. Men jag tycker också om att Özil var förbannad och besviken efter matchen. Han fick höra från Per att så beter vi oss inte i det här laget, och han har bett om ursäkt. Så det är ganska lätt att lägga den händelsen bakom sig.

I slutändan är 6-3 bättre än 3-0 och City har bara släppt in 5 mål på hemmaplan den här säsongen. Vi gjorde 3 av dem i går.

Nu ska jag dricka lite kaffe och sedan ge mig ut i ett ganska soligt London. Jag ska undvika att läsa om fotboll i ett par dagar - ibland behöver man en paus. 

Jag vägrar tro att någonting är kört baserat på det här resultatet. Nu handlar det om att lägga den här matchen bakom oss och blicka framåt.

Vi är trots allt fortfarande top of the league.