Malin Hägg

Att vara tjej och fotbollsintresserad (eller generellt sportintresserad, antar jag, så länge det inte handlar om ridning, dans eller något annat "tjejigt") är inte helt okomplicerat.

Det är att hela tiden behöva hävda sig, bevisa att man kan och har rätt att vara där.

Något annat som inte är helt okomplicerat (trots deras förkärlek för ordet) är Kanal 9:s re-brandingkampanj som en kanal som nu ska rikta sig specifikt mot män.

För er som missat det så är jag med i veckan podcast där vi pratar en hel del om matchen mot Fulham och läget i laget just nu, vilket har gjort att jag dragit mig lite för att blogga (lyssna gärna här). Helt enkelt för att när det går bra för laget finns det mindre att säga. Jag tröttnar på att älta samma saker om och om igen och jag antar att ni också tröttnar på att läsa om det.

Efter att ha haft match och varannan dag under jul- och nyårshelgen så blev det ett långt uppehåll innan matchen mot Aston Villa. På grund av vinsten mot sp*rs har det också varit ganska tyst och lugnt kring laget. Förutom skadan på Theo Walcott som det såklart pratats om.

Jag är egentligen inte så orolig för Arsenal i allt det här. Självklart är vi ett bättre lag med Walcott än utan, men det innebär inte att säsongen är körd.

Att man är orolig och har ångest innan ett derby är knappast förvånande - även om det är en match man tycker att man ska vinna.

Jag var fruktansvärt nervös under matchens gång, det är jag alltid, men så här i efterhand måste jag säga att det var lättare än jag hade räknat med.

Det fanns bara ett lag under lördagen, och det var Arsenal.

Det är något speciellt med ett derby. Det är mest speciellt när derbyt är mot sp*rs.

När några av oss hängde kvar och slökollade på Man U - Sp*rs efter vår match i onsdags började vi diskutera det här med lag man inte tycker om. Ens hat-lag, eller vad man nu ska kalla dem.

Jag hävdar att för mig är Man U - Sp*rs antagligen den värsta pest-eller-kolera matchen på hela säsongen. Två lag som jag avskyr att se vinna, där det enda resultatet jag är nöjd med är ett som slutar oavgjort med massa kort och utvisningar.

Jag vet inte var min julledighet tog vägen, men tiden som skulle spenderas med att grotta ned mig i Arsenalåret som gått och sedan blogga gick istället åt till...ja, jag vet inte riktigt.

Men nu har vi sagt hej då till 2013 och kliver in i 2014 som ligaledare. Jaja, det är långt kvar på säsongen osv osv men jag erkänner villigt att jag aldrig trodde att vi skulle vara i topp efter halva säsongen. Mitt mål sedan starten av säsongen har varit "med i toppen" när vi rullar in i januari och det måste man väl ändå säga att vi klarat av.