Malin Hägg

Förra helgen var jag i London och resan var precis sådär underbar som besöken i London alltid är. Dessvärre tog denna musten ur mig så totalt att jag sedan låg hemma däckad i princip hela veckan.

Jag överlevde dock och är på benen lagom till dagens match mot Sunderland.

Nåja, det är lite sent att komma med en matchrapport från Hullmatchen (plus att det inte känns som vi behöver diskutera den matchen något mer - det är väl bättre att bara glömma) men däremot är det någonting annat som jag har funderat på efter besöket i London.

Sådär. Efter en hektisk början av hösten och en dator som totalt kollapsat är jag nu äntligen "back in business" med en alldeles ny laptop. 

Efter världens längsta landslagsuppehåll är det också dags för Premier League igen och trots alla miljarder skador ser jag fram emot det - inte minst för att jag åker till London i morgon för att se matchen på plats.

Det är få saker som går upp emot ett Londonbesök, speciellt om man känner sig lite stressad och allmänt nere. 

Så tummen upp för det alltså.

Nej, gårdagen var ingen rolig upplevelse.

Jag såg i och för sig inte hela matchen (lämnade hemmet i halvtid för en annan ångestmatch) men baserat på det jag kan läsa mig till känns det inte som att jag missade någonting.

Det är konstigt med Arsenal den här säsongen.

Efter sommaren kändes det mesta positivt. Vi lyckades knipa den efterlängtade titeln. Vi värvade bra under transferfönstret.

Det kändes som att möjligheterna att bygga på det som vi uppnådde under säsongen 2013/2014 var stora.

Det kändes som att vi var på gång.