Malin Hägg

Nej. Jag kan inte släppa det här.

Det var länge länge länge sedan jag var såhär förbannad efter en förlust. Och jag kan inte se att jag kommer komma över det i första taget.

Wenger beskrev försvarsspelet (eller bristen på det) i matchen som "suicidal". Typ självmordsbenäget. Och jag kan inte göra något annat än hålla med.

Eller som jag själv konstaterade på Twitter några minuter efter slutsignalen: "Never mind skjuta sig själva i foten, vi skjuter oss gärna i huvudet. Ska det göras ska det göras ordentligt."

Precis så känns det.

Man brukar säga att man inte ska kasta sten i glashus och det är ett gott råd - även om det ibland är lättare sagt än gjort.

Efter gårdagens Champions League-match mellan PSG och Chelsea har det dykt upp en video på Chelseasupportrar som trakasserar en man i tunnelbanan genom att vägra låta honom gå på tåget, alltmedans de sjunger en ramsa om hur de är rasistiska och stolta över det (parafraserat). (Den som vill se videon kan googla - jag vägrar länka till skiten)

Nu har jag äntligen lagt den galna jobbperioden bakom mig och jag har lite mer tid att lägga fokus på andra spännande saker. Som Arsenal och Arsenal Sweden till exempel - det känns jäkligt bra. Jag hoppas att jag ska kunna blogga lite mer regelbundet under våren.

Det kändes också jäkligt bra att vi körde över Boro i helgen. 

Efter en hysterisk lördag önskade jag mig en stabil seger och det var precis vad jag fick. Det hade kunnat sluta med betydligt mer än 2-0 men faktum var att förutom nicken i slutet så var Boro aldrig ens i närheten.

Ända sedan slutsignalen efter matchen mot Aston Villa har mina tankar varit på derbyt på lördag.

Jag är alltid ett nervvrak innan viktiga matcher och ingen match är någonsin så viktig som NLD.

Jag har varit inne på det förut här i bloggen, men matcherna mot sp*rs är definitionen på matcher där man inte har någonting att vinna men allting att förlora.

Vinner vi är ordningen återställd. Förlorar vi är allting nattsvart mörker.