Malin Hägg

I går åkte Manchester United på ännu en smäll i form av förlust mot Olympiakos i Champions League med 2-0.

Och som Arsenalsupporter är det svårt att inte dra på smilbanden. Jag är övertygad om att jag inte är den enda som njuter av att se Manchesterlaget inte så mycket snubbla som falla handlöst utan skyddsnät eller säkerhetslina.

Situationen är rolig. Det går liksom inte att ignorera det.

Jag har tidigare varit inne på det nya negativa supporterskapet som sprider sig som en löpeld tack vare sociala medier. Efter matchen mot Bayern har det blivit aktuellt igen.

De som är missnöjda låter alltid högre och mer än de som är nöjda, vilket i sin tur genererar mer frustration och känslan av att "alla" tycker och tänker på ett visst sätt.

Ännu en magisk Champions League-kväll som börjar så bra och slutar med tung besvikelse. Det har hänt lite för många gånger nu. Det är svårt att inte bli bitter.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om gårdagens match, den känslan som dröjer sig kvar hos mig är som sagt besvikelse.

Nu har vi deppat, surat och analyserat lördagens match tillräckligt.

Nu är det dags att se framåt istället.

Mancsen kommer till stan och som jag varit inne på tidigare finns det få lag som jag avskyr så mycket som Manchester United.

Det vore så skönt att vinna i kväll.

Inte bara för att det är United (och att vi kan göra en fjärdeplats väldigt, väldigt svår att nå för dem). Inte bara för att Chelsea tappade poäng i går och vi har möjligheten att gå upp i topp igen.

Det finns egentligen inget bättre ord att beskriva lördagen med än just det ordet: Mardrömslik.

Där får man för att man vågar hoppas och vara positiv. För att man vågar tro att vi har någonting stort på gång.

Nåja - jag tror alla kan vara överens om att det var katastrof. Utan tvekan det värsta vi spelat den här säsongen. Att släppa in så många mål - så snabbt - det är faktiskt oförlåtligt.

Så var det då dags. Den första av två riktigt tuffa perioder på vägen mot en ligatitel. På 11 dagar möter vi Liverpool (borta), Man Utd (hemma), Liverpool (hemma, FA Cup) och Bayern München (hemma). Det kan man säga är ett tufft spelschema (och då är det egentligen bara uppvärmning inför det ännu tuffare schemat i mars).

Det är fruktansvärt och underbart på samma gång. Jag känner att jag går omkring med nerverna utanpå och det är svårt att fokusera på jobbet när huvudet vimlar av tänkbara startelvor, skadeoro och försök att se in i framtiden (svårt).

Redan samma dag som transferfönstret stängde utlovade jag en blogg men sen kom det där som kallas "riktiga livet" i vägen.

Nåja, jag tror inte det har gått någon större nöd på er, men det känns skönt att äntligen ha några minuter över för att skriva.

Först och främst vill jag säga ett stort TACK för alla fina kommentarer på den förra bloggen. Det var härligt att få så mycket positiv feedback både här, på mailen och i sociala medier. Så tack för det.