Derbynerver

Det är något speciellt med ett derby. Det är mest speciellt när derbyt är mot sp*rs.

När några av oss hängde kvar och slökollade på Man U - Sp*rs efter vår match i onsdags började vi diskutera det här med lag man inte tycker om. Ens hat-lag, eller vad man nu ska kalla dem.

Jag hävdar att för mig är Man U - Sp*rs antagligen den värsta pest-eller-kolera matchen på hela säsongen. Två lag som jag avskyr att se vinna, där det enda resultatet jag är nöjd med är ett som slutar oavgjort med massa kort och utvisningar.

Självklart avskyr jag köpelag som Chelsea och Man City (vem gör inte det?) men på något vis är det annorlunda.

Utav alla lag i ligan finns det inget lag som jag avskyr att förlora mot så mycket som sp*rs.

Den moderna fotbollen har förändrat rivaliteten. Det handlar mindre om geografi och mer om andra saker. Pengar? Titlar? Det är alltså inte konstigt att vår rivalitet har skiftat, från sp*rs till City, Chelsea och United.

Men för mig är matcherna mot sp*rs ändå de allra viktigaste. De som har mig mest ångestfylld innan match. De som gör mig lyckligast vid vinst.

Jag har träffat många som inte ser sp*rs som rivaler alls längre. 

För mig är det obegripligt. 

En vinst mot sp*rs är alltid viktigast. Jag hoppas att även spelarna kommer ihåg det när de kliver ut på Emirates i kväll.

Nu är det en lång väntan fram till avspark. En dag fylld av ångest.

North London is Red.