Med nerverna utanpå

Så var det då dags. Den första av två riktigt tuffa perioder på vägen mot en ligatitel. På 11 dagar möter vi Liverpool (borta), Man Utd (hemma), Liverpool (hemma, FA Cup) och Bayern München (hemma). Det kan man säga är ett tufft spelschema (och då är det egentligen bara uppvärmning inför det ännu tuffare schemat i mars).

Det är fruktansvärt och underbart på samma gång. Jag känner att jag går omkring med nerverna utanpå och det är svårt att fokusera på jobbet när huvudet vimlar av tänkbara startelvor, skadeoro och försök att se in i framtiden (svårt).

Det är de här matcherna vi lever för, egentligen. Det är matcherna som är fruktansvärda att förlora men fantastiska att vinna. Det är matcherna som betyder någonting.

Jag är sjukt taggad inför i morgon, det var riktigt länge sedan jag var så här pepp inför en "stormatch". Må så vara att Liverpool inte riktigt är i klass med matcherna mot Man U, Chelsea eller City men de är i alla fall inte långt efter. Det ÄR en viktig match - och för en gångs skull mår jag inte dåligt när jag tänker på det.

De senaste säsongerna har stormatcherna varit förknippade med ren och skär ångest. Jag har gått in i matcherna med inställningen att jag inte vill att vi ska skämma ut oss. Jag vill kunna skaka av mig en förlust genom att ändå vara grymt stolt över laget och prestationen trots att det inte räckt hela vägen.

Så känns det inte längre.

Den här säsongen är annorlunda och det har inte bara med tabellplaceringen att göra även om den naturligtvis spelar viss roll. Det är helt enkelt känslan i laget som gör att jag helt plötsligt känner mig mycket mer trygg i lagets prestation.

Vi har haft en stark start på den här säsongen. Trots skador och en (enligt många) alldeles för tunn trupp leder vi ligan efter 24 spelade omgångar.

Det finns en annan tro i laget, och vi spelar på ett annat sätt än tidigare säsonger. Vi spelar kanske inte samma flygande, attackerande anfallsfotboll som förut, men vi har å andra sidan ett mycket mer stabilt försvar. Många andra har varit inne på samma sak tidigare, och det ligger verkligen någonting i det. Vi kanske inte vinner med 5-6 mål över ett lag längre - men å andra sidan håller vi fler nollor och har lärt oss stänga matcher.

Matchen mot Crystal Palace är ett lysande exempel på detta. En svag första halvlek som följdes upp av en stark andra där vi helt enkelt skruvade upp tempot en aning och gjorde jobbet. Varken mer eller mindre.

För ett tag sedan (jag tror det var i halvtid i matchen mot Fulham) pratade jag med en kompis. Första halvlek lämnade en hel del kvar att önska och många på matchträffen såg sammanbitna och halvnervösa ut i paus. Jag var självklart inte heller nöjd med hur första halvlek utvecklat sig, men någonstans kändes jag mig ändå inte så orolig.

I alla fall så stod vi och diskuterade matchen och första halvlek, och han var övertygad om att vi skulle komma igen och göra jobbet i andra. Och jag kunde inte göra någonting annat än att hålla med.

Jag vet att jag antagligen kommer att få äta upp detta men ändå: Jag har inte känt så här inför ett Arsenallag sedan The Invincibles.

Jag menar egentligen inte att likheten mellan lagen är sådär jättestora men känslan som jag har av att "det här löser vi" trots en trist första halvlek är starkare än den varit på många, många år.

Det är en riktigt härlig känsla.

Det gör att jag också vågar slappna av mer inför de här viktiga matcherna.

Jag tror absolut inte att vi kommer vinna allihopa, men jag tror helhjärtat att vi kan göra det. Var och en för sig är ingen av matcherna omöjliga. Tillsammans, så tätt efter varandra, är de däremot väldigt tuffa.

Vi har åkt på smällar även den här säsongen (Aston Villa hemma, United borta, City borta...) men vi har kommit tillbaka. Och vi toppar fortfarande ligan.

När folk pratar om de otroligt svåra matcherna vi har framför oss verkar de glömma bort att vi redan har mött alla dessa lag en gång tidigare och vi tog oss igenom det med flaggan i topp. Kanske inte genom resultaten i just de matcherna, men genom den samlade poängskörden.

Och i slutändan är det ändå så att tre poäng mot Fulham räknas precis lika mycket som tre poäng mot Chelsea. Det är det är som är lite av charmen med fotboll.

Snart är det helg och fokus förflyttas till att bli 100% på matchen. Det är dags att börja ladda upp ordentligt och trots att nerverna sitter utanpå kroppen och jag kommer vara äckligt nervös i morgon bitti är det verkligen med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot avspark.

Vi har förresten fortfarande några platser kvar till matchträffen på O'Learys i Gamla Stan i morgon. In och anmäl er om ni är i krokarna. Ses där!