Medlemsresa och perspektiv

Jag är nyss hemkommen från 9 dagar i England och en medlemsresa med Arsenal Sweden.

Det är väl en lätt underdrift att konstatera att man är sliten. Att avsluta en 7-dagars jobbvecka med ett Arsenal Sweden på party-humör har kan inte varit det mest vuxna beslut jag tagit. Fredagen var minst sagt lyckad, trots förlust i U21-derbyt. Faktiskt så pass lyckat att jag knappt trodde att jag skulle överleva lördagen.

Men jäklar vad kul vi har haft.

Stort tack till alla som var med och gjorde resan så lyckad. Sjukt kul att träffa alla nya människor och se fler och fler uppleva storheten med att hänga tillsammans med likasinnade.

Det ger mig lite perspektiv på hur lyckligt lottade vi är i Stockholm. Här är ju varenda match som en medlemsresa som man får spendera med folk man gillar. Fattar ju att det inte är samma sak för alla er som bor i städer där matchträffar inte anordnas stup i kvarten. En nyttig påminnelse för oss som är så bortskämda.

Fotbollen då? Ja, man kan väl säga att det blev bättre och bättre ju längre veckan gick. Så mycket sämre än matchen mot Chelsea kunde det ju inte bli. Swansea var ett litet, litet steg i rätt riktning och matchen mot City blir faktiskt bättre och bättre ju mer jag tänker på den.

Det var onekligen ett fall framåt och bitvis såg det riktigt bra ut. Cazorla var bättre än jag sett honom på länge, speciellt tyckte jag att han spelade upp sig i andra.

Även många andra såg pigga ut och framförallt spelade vi med mycket mer hjärta än vi gjort den senaste tiden. Det fanns vilja i laget.

Generellt sett är det en helt okej match med ett helt okej resultat. Som Larra påpekade efter match - vi kunde ha vunnit men vi kunde förlorat. På det sättet är väl en poäng godkänt.

Speciellt om man tänker på att vi har fruktansvärt många spelare borta pga skador.

***

Som sagt. Jag har haft en underbar helg i London med goda vänner. Därför kändes det så fruktansvärt overkligt där jag satt på en buss på Holloway Road, och rapporterna från den allsvenska premiären började droppa in.

En person dog igår.

Han lämnade sitt hem för att gå på fotboll med vänner och kom aldrig mer hem.

En person dog igår.

Fyra barn har förlorat sin pappa. En fru har förlorat sin man. Många har förlorat en vän.

Han dog för att han höll på "fel" lag. Bara för att han gick på stan på väg till match, tyckte ett ett annat gäng att de hade rätt att attackera. Att spark och slå. Att ta ett liv.

Med fotbollen som ursäkt.

Det påverkar alla oss. Alla vi som verkar för en positiv supporterkultur. Alla vi som vet hur mycket kärlek det finns inom fotbollen. Det påverkar oss. Det ska det göra. Det måste det göra - för bara så kan vi förändra.

Jonas Dahlquist säger det bra i sin krönika (som ni för övrigt bör läsa): "På ett sätt är det inte ett fotbollsproblem överhuvudtaget, utan ett samhällsproblem, men samhällsproblemet har tyvärr kidnappat fotbollen, och det är ett problem för fotbollen."

Det här är ett problem som rör oss alla. Och även om samhället måste ta ansvar så måste även vi göra det.

Det finns inget snabbt och enkelt sätt att lösa det här problemet. Det finns inga lätta utvägar. Det krävs en jävla massa hårt arbete för att förändra den här kulturen som finns runt fotbollen. Det är ett samhällsproblem och ett fotbollsproblem på samma gång.

Vi behöver större åtgärder. Politiker som engagerar sig och som fattar vad det handlar om.

Men det kan börja med oss. Det kan börja med att vi tänker oss för när det kommer till vilka ord vi använder på läktaren. Det kan börja med att vi protesterar mot andra som skriker olämpliga saker. Det kan börja med att vi inte sitter tysta när våra medsupportrar stämmer upp i rasistiska, homofobiska eller sexistiska ramsor.

En person dog igår.

Det får aldrig hända igen.