Äntligen!

Det finns egentligen bara ett ord att säga efter lördagens final, och det är detta:

ÄNTLIGEN!

Som vi har väntat, drömt och hoppats. Och nu står vi äntligen där.

Det var en underlig uppladdning till matchen. Jag var så nervös så att jag mådde illa, men någonstans fanns det ändå en känsla av att vi inte kunde förlora det här. Att måste vara vår dag. Men jag var så uppe i varv att jag inte ens vågade tänka den tanken klart innan jag tvingade mig att tänka på något annat. Att säga det högt fanns inte en chans och varje gång någon annan gjorde det kunde jag inte låta bli att ducka för möjligheten att det skulle bli Ännu En Besvikelse.

I Gamla Stan samlades vi 200 Gooners för att se matchen. Jag, som ambassadör, hade varit lite nervös över hur bordsfördelning och allting skulle flyta på men det funkade riktigt bra. Vi öppnade dörrarna redan klockan 14.00 (alltså 4 timmar innan avspark) och ju närmare 18.00 vi kom desto mer tryckt och spänd blev stämningen i rummet.

Efter 2-0 målet hade den spända och förväntansfulla stämningen helt förändrats. Frustrationen fick rummet att vibrera och vart man än tittade så såg alla ut att ha exakt samma tanke i huvudet: "Snälla, snälla, snälla Arsenal, gör inte såhär mot oss!"

Det finns några moment i matchen som man helt klart kan klassa som key moments. Förutom de självklara - målen - var också Gibbs nickräddning på mållinjen en sådan. 3-0 där och jag tror att matchen hade varit över.

Istället fick vi tag på bollen igen och det dröjde inte länge innan Cazorla gjorde mål på en alldeles lysande frispark. Visst, Hulls målvakt tjuvar ett par steg åt fel håll, men skottet är perfekt. Bollbanan är otrolig och den där dippen, precis under ribban - det är fotbollsporr.

Och vi som knappt gjort ett enda frisparksmål den här säsongen (i alla fall inte direkt sådär) lyckas med det precis när det behövs som mest.

Jublet hos oss var mäktigt men det avgrundsvrål som hördes från Wembley var mäktigare.

Efter det fick vi igång ett bättre spel men vi hade ändå förtvivlat svårt att komma till avslut. Jag blev enormt frustrerad på Giroud som jag tyckte rörde sig för lite och det var svårt att se Ramsey slita - han var verkligen inte vän med bollen i inledningen av matchen.

Trots att kvitteringen dröjde så kändes det som att vi var på gång, och när det äntligen kom var lättnaden enorm. Att det var just Kos som fick göra det kändes så bra. Hur många viktiga mål har han inte gjort för oss? Men jublet fastnade en aning i halsen när han verkade skada sig i samband med målet. Det verkade dock som att det var falskt alarm då han spelade vidare utan problem.

Ju längre matchen led, desto med kontroll hade vi, men fortfarande kunde vi inte riktigt komma till avslut. Och det var kanske inte så konstigt - Hull försvarade sig med näbbar, klor och så många män de möjligtvis kunde. Förlängning såg mer och mer oundvikligt ut.

Frustrationen bland fansen hos oss var stor då inga byten kom och jag är böjd att hålla med. Man såg att Hullspelarna höll på att krokna men ändå hade vi bara gjort ett enda byte. Även första förlängningskvarten kom och gick (bland annat med en ribbträff av Giroud och flera försök av Ramsey) och först i andra kom äntligen förändringen.

Mot utmattade Hullspelare bytte Arsene in löpstarka Rosicky och terriern Wilshere. Det gav utdelning nästan omedelbart.

När målet äntligen kom (Ramsey, oh Ramsey) exploderade hela O'Learys. Det var ett vrål på en ljudnivå som jag inte upplevt utanför en arena. Folk s-k-r-e-k rätt ut och den allra starkaste känslan (i alla fall hos mig) var ändå lättnad.

Det var fortfarande 10 minuter kvar att spela men några modiga typer började dansa, sjunga, jubla redan där. Jag var dock alldeles för nervig för att göra det samma. När Mertesacker snubblade och Fabianski kom utrusande hann jag tänka en miljard tankar innan bollen rullade förbi mål.

Herregud.

Så blåstes matchen ÄNTLIGEN av och vilken underbar, underbar känsla.

Folk kramades, kastade öl, sjöng, hoppade, jublade, dansade - ja, allt på en gång.

Jag kan uppriktigt säga att jag aldrig njutit så lite av en match i hela mitt liv. Det var en pina från första till sista minuten. Efter målen var det ca 30 sekunder av jubel (förutom efter Kos mål, då var det bara ca 10 sek pga skadan) och sedan tillbaka till ångest. Att jag alls överlevde är ett litet mirakel.

Men jag dog inte och killarna gjorde jobbet. De gjorde det faktiskt.

Jag var inte den enda med tårar i ögonen efter slutsignalen. För mig brast det helt och hållet när Wenger äntligen fick lyfta den där pokalen och helt plötsligt såg han ca 15 år yngre ut än han gjort de senaste åren.

Vi spenderade några timmar med att jubla och fira men sedan gick luften ur mig. Den enorma ansträning som dagen inneburit, den enorma lättnad när allting äntligen var över...allt det förvandlades till en nästan förlamande trötthet. Trots att viljan att festa natten lång lade sig tröttheten som en filt över mig. Till slut, strax efter midnatt, fick jag helt enkelt ge upp.

Det blev taxi hem och det var länge sedan jag sov så gott som jag gjorde natten till söndag.

Nu har det gått ett par dagar och det börjar så smått sjunka in. Paraden igår hjälpte, och det var underbart att se våra killar så glada. Att äntligen få se dem fira någonting ordentligt och att få se Arsene sådär lycklig igen. Det råder inga tvivel om att han älskar Arsenal och jag hoppas att det här är början på en ny period av titlar.

Jag vill passa på att tacka alla som var på matchträffen i Stockholm i lördags och gjorde dagen och kvällen alldeles, alldeles underbar. Tack för den härliga stämningen, för alla sånger, för kärleken och för att ni var där.

Och så hoppas jag att alla, var ni än är, njuter på riktigt av den här underbara segern. Njut njut njut njut och häng kvar i den här känslan så länge ni bara kan. Och om ni behöver en påminnelse så svämmar internet över av underbara foton och videos från firandet utanför Emirates igår.

Vi har en lång sommar på oss att göra vad som krävs för att bygga ett lag inför nästa säsong. Jag ser redan fram emot Charity Shield-matchen mot City i augusti.

Nu ska jag njuta lite till. Gör det ni också.