#shebelongs

Inför internationella kvinnodagen på söndag lanserade Women in Football (ett nätverk som representerar över 1200 kvinnor som arbetar inom fotbollsvärlden) i dag en månadslång kampanj som går under namnet #shebelongs. Kampanjens syfte är att lyfta fram kvinnor som är engagerade och involverade inom fotbollen i ett försök att tackla den sexism som, tyvärr, fortfarande frodas inom sporten. 

De 92 professionella klubbarna uppmuntras att i helgens matchprogram lyfta upp de kvinnor som arbetar inom klubben - oavsett om de är styrelsemedlemmar, administratörer, physios eller vad det nu än kan vara.

Förutom att lyfta upp det positiva under #-taggen #shebelongs så uppmuntras man också göra folk uppmärksamma på det sexisistiskt beteendet som sker runt om på landets fotbollsarenor under #-taggen #ShameOnTheGame.

Jag är alltid lite tveksam till den här typen av kampanjer. Någonting inom mig vänder sig emot att hylla och lyfta fram människor på grund av sitt kön. Vem vill inte tävla på lika villkor liksom? Men samtidigt är det ju precis det man gör med män alla andra dagar om året så om det krävs en dedikerad månad för att upplysa alla om vilka kompetenta kvinnor det finns i fotbollsvärlden får det väl vara så.

För faktum är att det här är någonting som borde få ännu mer plats, hela tiden. Inte bara en ynka månad om året.

Diskussionen om sexism och misogyni inom fotbollen blossade upp nu igen efter att en video börjat cirkulera som visar ett gäng med Manchester United-supportrar som sjunger "Get your tits out for the lads" riktat till Chelseas klubbläkare Eva Carneiro under en match på Old Trafford. Guardian och BBC rapporterar även om hur några Arsenalsupportrar under matchen på Stamford Bridge sjungit "Have you ever had a Gooner up your arse?" till Careneiro under ett avbrott i spelet.

Fotbollen har ett problem med sexism - det råder det inga tvivel om. Jag skulle till och med säga att det är ett stort problem.

De senaste åren har vi pratat mycket om rasismen inom fotbollen och där har både vi supportrar, klubbarna och FA kommit en bit på vägen mot en öppnare och mer tillåtande atmosfär. Även diskussionerna kring homofobi har rört sig framåt och med initiativ som Rainbow Laces Campaign och supportergrupper som GayGooners har vi tagit många viktiga steg framåt.

Sexismen har dock halkat lite efter och enligt vad jag kan se finns det en stor skillnad på hur man tacklar de olika problemen.

Sexism avfärdas ofta som "banter" (som jag hatar det ordet), dvs "det är bara ett skämt", i mycket större utsträckning än t ex rasismen. Ofta när man problematiserar att vara kvinna och fotbollssupporter får man höra att man ska "sluta gnälla" och "fokusera på de riktiga problemen istället". Som om det ena utesluter det andra.

För sanningen går inte att komma undan. Jag existerar inte i det här supporterskapet på samma villkor som många av er som identifierar er som män. Jag är alltid här på undantag.

Det handlar inte om att jag, personligen, på något sätt blir motarbetad. Jag är, tvärtom, priviligerad. Jag har en blogg att uttrycka mig i. Jag har ett twitterkonto med hundratals följare. Jag har kontakter som ger mig möjligheten att publicera och sprida mina åsikter och texter. I just Arsenal Sweden har jag dessutom alltid känt mig välkommen. En stor anledning till det är såklart att jag hade turen att först komma i kontakt med klubben i Stockholm där det, sen tidigare, finns en hel del aktiva tjejer. Det är så mycket lättare att ta en första kontakt om man ser att det finns andra tjejer engagerade och närvarande i klubben. Jag förstår att det inte är lika enkelt i andra delar av landet där man inte träffas lika ofta och antalet andra tjejer är färre.

Så långt jag kan minnas har jag alltid varit fotbollsintresserad men det har tagit mig åratal att erkänna det - både för mig själv och för andra.

När jag kommer i kontakt med gamla skolkompisar från grundskolan eller gymnasiet är det många som säger "Tänk att du har gått och blivit så fotbollsintresserad!" som om det här är någonting som bara helt plötsligt dykt upp. Så är det naturligtvis inte. Men mitt fotbollsintresse är alltid någonting som jag har tryckt undan och ignorerat. Mycket på grund av att tjejer "inte ska" vara fotbollsintresserade. Är man dessutom ex-goth och estet är ju allting som är sportrelaterat ett stort no-no.

Det var inte förrän jag flyttade till Brighton 2007 som jag på riktigt vågade erkänna mitt intresse. Då hade jag redan varit medlem i Arsenal Sweden i något år, och gått på någon matchträff, men hela tiden hållit mig på min kant och inte berättat för någon. Som om fotbollsintresset och supporterkulturen är någonting att skämmas över?

Tack vare internet (vilken uppfinning det är ändå, hörni) kom jag i kontakt med andra fotbollsintresserade tjejer och för första gången insåg jag hur många vi var! Från Australien till Indien till Kanada till England och Sverige hittade vi fram till varandra och det enda vi hade gemensamt var fotbollen. Först då hittade jag styrkan att erkänna det fotbollsintresset för mig själv och senare för andra. Det var vetskapen om att jag inte var ensam som gjorde det.

Att som kvinna slå sig in i supportervärlden kräver en hel del mod och styrka. Det är inte alltid det handlar om att protestera mot elakheter och orättvisor (även om det också förekommer) utan det handlar också om att hela tiden sträva efter att vara "en av grabbarna" och samtidigt ständigt bli påmind om sitt kön.

Att fortsätta le och tålmodigt tacka för komplimangen när man får ett "oj, du kan ju faktiskt mycket om fotboll" där fortsättningen "för att vara tjej" hänger i luften även om det inte alltid uttrycks i ord. Att inte orka (eller våga) protestera när bänkgrannen skriker " you fucking c*nt" till en motspelare även fast det gör en obekväm. Att inte orka ta diskussionen och vara den där jobbiga bruden varje dag, hela tiden, men ständigt ha dåligt samvete för att man inte gör mer.

Även om vi, i många fall, har kommit en bit på vägen från att ta för givet att alla kvinnor som gillar fotboll gör det för att spelarna är snygga så finns det fortfarande lång väg att gå. "Det finns många tjejer som kan mer om fotboll än jag," sa en manlig kompis till mig här om dagen. Fint så. Men det ska inte behövas uttryckas på det sättet. Det finns många som kan mer fotboll än jag. Punkt. Oavsett kön. Det finns många, oavsett kön, som kan mindre om fotboll också. Det har sagts förut men tåls att upprepas: fotbollsintresset hänger inte på vad man har mellan benen.

Jag älskar att snacka fotboll. Jag kan diskutera spelare, taktik, laguttagningar och spelscheman i oändlighet. Men det är nedslående hur många gånger jag befinner mig i en konversation med killar där det antingen pratas över huvudet på mig, eller där de tappar intresset i samma stund som de inser att jag visst kan mer än vad de kan.

Oftast händer detta när jag träffar folk för första gången, eller är på ett ställe där fotbollen kanske inte är huvudanledningen till varför man är där (typ på krogen eller hemmafest). Det är såklart skönt att det inte händer var och varannan dag eller bland mina vänner - men det highlightar ändå problemet. De här människorna känner inte mig. Därför undervärderas mitt fotbollsintresse och mina kunskaper automatiskt på grund av mitt kön. Innan de kan tas på allvar måste jag först bevisa att det är på riktigt.

Det är så det funkar, och jag märker på mig själv att jag spelar med i spelet för att jag inte vet vad annars jag ska göra. "Jag sitter faktiskt i Arsenal Swedens styrelse," kan jag säga. "Jag har faktiskt skrivit en debattartikel i Aftonbladet och bloggar regelbundet". "Jag har faktiskt hållit på Arsenal i flera år". "Jag ser faktiskt i princip alla Arsenals matcher". "Jag åker faktiskt till Emirates flera gånger per år". "Jag har faktiskt varit på Highbury".

Allt sådant jag säger för att rättfärdiga mina åsikter och mitt intresse. Allt sådant jag säger för att backa upp min rätt att vara där, att ta plats, att synas och att vara värd att lyssnas på.

Jag har många kvinnliga vänner som är engagerade inom fotbollen, både privat och professionellt, och jag har hört (och själv upplevt) de mest hårresande historierna. Huvudsakligen här i Sverige, men jag kan tänka mig att det är ungefär likadant i England. Som Kessel (medgrundare av Women in Football) säger "Om sexism är tillåtet bland supportrar på läktaren hos några av landets största klubbar, vad finns det då för hopp för alla kvinnor som arbetar inom fotbollen; på kontor, i TV-studios och i ledningsrummen och som stöter på den här sexismen personligen och i princip dagligen?"

Det finns en sunkighet inom fotbollen som är så inarbetad att många inte ens ifrågasätter den. Det här är ett första steg mot att visa att det räcker nu.

Jag vet så många kvinnliga supportrar som inte orkar ta diskussionen. Som inte vill stå ut från mängden. Som inte vill vara "jobbig". Jag förstår det. Jag känner så själv ibland. Jag har till exempel hunnit tröttna på mig själv flera gånger om sedan jag började skriva den här bloggen - men samtidigt kan jag inte inte skriva den.

"Vem vill läsa det här?", tänker jag för mig själv. Jag vet inte. Kanske ingen. Men det betyder inte att det inte bör skrivas. Den som orkat läsa hela vägen hit förtjänar något form av pris, men ni får nöja er med min tacksamhet och uppskattning. Och innan jag blundar och trycker på publicera vill jag bara säga två saker till:

1. Killar - ni kan också hjälpa till. Vi behöver hjälp att säga ifrån, att markera vad som inte är accepterat beteende, att stå upp för oss och vår rätt att finnas här i supporterkulturen på lika villkor som er. Vi behöver att du också markerar mot polarna som uttrycker sig sexistiskt eller som "skämtar" på ett sätt som gör kvinnliga supportrar obekväma. Vi behöver att du lyssnar och tar in vad vi säger utan att avfärda det för att vi är "för känsliga". Vi orkar inte alltid stå på barrikaderna och skrika ensamma. Din bästa hjälp är inte att ta upp all plats själv, utan genom att lyfta fram och stå åt sidan och lämna plats till andra. Använd den där makten som du har, automatiskt, och hjälp till.

2. Är du icke-man och supporter? Engagera dig! Vi behöver ännu fler smarta, kunniga, duktiga och kompetenta kvinnor, tjejer, icke-män i Arsenal Sweden. Gå på en matchträff. Ta med en kompis om det är jobbigt att gå själv. Skriv en artikel/krönika/blogginlägg om du gillar sånt. Ta plats. Våga. Det är så jävla värt det - jag lovar. Och vi måste faktiskt inte kunna mest eller vara bäst för att ha rätt att finnas här. Det går himla bra ändå. Jag vet att det finns hundratals fantastiska kvinnliga Arsenalsupportrar där ute som har enormt mycket att bidra med. Om du är sugen på att engagera dig men inte vet var/hur du ska börja är det bara att slänga iväg ett mail om du vill bolla idéer - malin.hagg@arsenal.se.

Jag hoppas verkligen att vi hörs.